Journalist! Men aktivist?

Som journalist i Sverige lär man sig att vara saklig och neutral. Inte ta ställning, i alla fall inte i rapporteringen. Ingen kan förbjuda en att vara medlem i ett politiskt parti men jag tror de flesta avstår, av det enkla skälet att vi inte vill bli misstänkta för partiskhet.

Att stå lite vid sidan om och iaktta snarare än att blanda sig i är ett journalistiskt ideal.

I många andra länder förhåller det sig helt annorlunda.

Nu syftar jag inte på dem som tvingas agera som maktens lakejer genom att okritiskt rapportera det makthavarna önskar. Eller på dem som tvingas ta betalt av sina intervjupersoner, något som är utbrett i de forna sovjetrepublikerna.

Jag talar inte heller om det system som finns i bland annat Colombia där journalister får köpa sig plats i tidningen och finansiera sina artiklar genom att sälja annonser.

Inget av exemplen bygger på journalisternas fria vilja utan har sin grund i brist på demokrati och pengar.



Det jag själv börjat fundera över gäller emellertid en annan form av partiskhet. Som deltagare i en internationell journalistkonferens i Bogotá, Colombia, på temat genusperspektiv, förbluffades jag över hur många av de andra som samtidigt var aktivister. De hade upprörts över missförhållanden i sina hemländer att de såg journalistiken som det bästa sättet att förändra.

Att stoppa våldet mot kvinnor var ett tema som gick som en röd tråd genom konferensen. "Feminicide", kvinnomord, är också en av de frågor som kanske aldrig kommit upp på den politiska dagordningen utan kvinnliga journalisters oförtröttliga rapporterande. Det gäller bland annat morden på kvinnor i Ciudad Juarez i Mexico som i lokaltidningarna länge beskrevs som enskilda fall, utan samband. Först sedan en kvinnoaktivist börjat dokumentera dödsfallen och se ett mönster började journalister beskriva dem på ett annat sätt. Som del av en struktur som bygger på kvinnors underordning och med kvinnohat som en av de ohyggliga ingredienserna.

Myndigheterna var irriterade men journalisterna fortsatte att gräva. Sedan 1993 har över 400 kvinnor mördats och 4 000 rapporterats försvunna och morden är i dag den mest uppmärksammade människorättsskandalen i Mexico.

I Guatemala, med 12 miljoner invånare, dödades över 800 kvinnor förra året. I tre av fyra fall var förövaren känd, i nästan inget fall blev denne dömd.

I Sverige, med nio miljoner invånare, dödas i genomsnitt 20 kvinnor per år av en närstående, oftast make/sambo. Här minskar antalet mord, i Guatemala ökar de.

"Rättvisan fungerar inte och staten tar inte ansvar", förklarade Ileana Alamilla från Guatemala.



Är det underligt att hennes nationella journalistnätverk har frågan om sexualiserat våld mot kvinnor som topprioritering? Att hon själv inte bara är journalist utan i lika hög grad människorättsaktivist?

Eller att så många journalister övergår till politiken för att kunna påverka bättre? Här hemma blev Maria Carlshamre EU-parlamentariker för att driva frågan om just mäns våld mot kvinnor. Isabella Lövin, författare till "Tyst hav" gjorde samma val på grund av sitt miljöengagemang.

Aktivist och journalist, rätt eller fel? Efter Bogotá är jag inte lika tvärsäker på mitt eget svar. Att journalistiken kräver genusperspektiv för att vara trovärdig är jag däremot ännu mer övertygad om.


+ Skavlan. En intelligent talkshow som inte enbart bygger på redan kända människor. Norrmannens förmåga till aktivt lyssnande är beundransvärd.


– Enkelriktningen i media som bara fortsätter. Senaste exemplet är tidningen Filter som helt enkelt skänker vissa texter till Dagens Nyheter. Utan att skribenten får mer betalt, enbart den förmodade reklamen av att synas i den Stora Tidningen. Ett oskick som på kort sikt gläder läsarna men som på lite längre sikt underminerar journalistiken.