Timmarna med Bob

Robert Zimmerman liftade till stan för snart 50 år sedan. Han sökte upp en döende Woody Guthrie och stal Dylan Thomas namn. Bohemerna kring Washington Square Park var de första som hörde talas om Bob Dylan. The Bitter End, Kenny's Castaways och The Gaslight Café blev de första klubbarna som bokade honom.

Allt hände på och kring Bleecker Street, gatan som skär genom byn. Greenwich Villages livsåder, två kilometer asfalt från The Bowery i öst mot Hudsonfloden i väst. Jag tar den promenaden. Cbgb & Omfug fanns här, men inte längre. Huset vid The Bowery där Bleecker börjar fick berätta en senare rockhistoria, den som skrevs av Patti Smith, Ramones och Talking Heads. Vet inte om Dylan någonsin spelade på Cbgb, skulle inte tro det. Men i de här kvarteren är han ändå den som alltid pekar ut vägen. Just i dag från hippa rockfotogalleriet Morrison Hotels skyltfönster.

Vid östra hörnet av Bleecker ser mycket ut som väntat, som det såg ut förr. Så som man vill att det alltid ska se ut. De låga husen, butikerna, caféerna. En lagom skitig småstadsidyll som kontrasterar mot masshysterins Times Square och Pradas tempel på femte avenyn. Men det Greenwich Village vi romantiserar, och bohemen, tillhör en annan tid. Det närmaste man kommer en politiskt medveten folksångare i dag är Steve Earle som hann bli dollarmiljonär i Nashville innan han köpte lägenhet i närheten av Washington Square Park. Chansen är större att springa på Liv Tyler eller Uma Thurman än de som hankar sig fram med småroller off Broadway.

Killen som säljer byns coolaste t-shirts brukar hålla koll på när John Turturro kommer förbi. Han säger, helt övertygat, att bröderna Coens "The Big Lebowski" är världshistoriens bästa film och ibland kan han få Turturro att improvisera fram någon av scenerna. Går förbi legendariska The Bitter End och stannar sedan till vid Kenny's Castaways. Professor Longhair och Aerosmith, Bruce Springsteen och New York Dolls … alla kom till Pat Kennys klubb på 157 Bleecker Street och i dag är det hans dotter, Maria, som sköter affärerna. Som försvarar traditioner och samtidigt måste förstå samtiden. För som Dylan en gång sjöng: "The times they are-a-changin'".

Postern på väggen berättar att International Pop Overthrow Festival kickar igång redan strax efter lunch. Men dit är det ännu ett par timmar, den lilla staden i den stora har inte riktigt hunnit vakna.

Lite längre västerut, bara några kvarter från floden, ligger White Horse Tavern. Det sägs att Jack Kerouac drack sig bortom vett och sans här, under en period när han skrev "På drift". Det sägs också att Dylan Thomas, den walesiske poeten, söp här. Oftare och hårdare än Kerouac.

En kväll i början av november 1953 svepte han sin sista shot, reste sig och sa: "Jag har druckit arton whiskeys på raken, skulle tro att det är ett rekord".

Sedan gick Dylan Thomas ut och kollapsade.

Thomas blev 39 år, Kerouac 47.

"It's better to burn out, than to fade away", påstår Neil Young. Skulle Dylan hålla med? Håller han någonsin med? Söker svaren i fantasin och byter Bleecker mot 4th Street för att se om de som vill gå i mästarens spår är på plats i Washington Square Park. Plötsligt kan jag nästan höra honom väsa, fräsa: "I wish that for just one time//you could stand inside my shoes//and just for that one moment//I could be you."

Bob Dylan, 68, brinner än.