Livet i byn – då och nu

Susan Rotolo växte upp i Queens, New York med föräldrar som var övertygade kommunister.

– 1950-tal, McCarthys era, minns Rotolo. Kommunister var samhällets demoner, lika hatade och fruktade då som muslimerna blivit i dag. Allting kommer tillbaka, och det är skrämmande.

Hon fick lära sig att hålla tyst. Och att känna rädsla.

– Vi, min syster och jag, kunde aldrig prata om våra föräldrar eller kretsarna de umgicks i. Jag berättade inte för någon om deras politiska uppfattning förrän 1989. Säger inte det en del om samhället vi lever i? Själv blev Susan Rotolo aldrig knuten till någon politisk organisation, och när hon sökte sig till Greenwich Village mot slutet av 1950-talet var det bohemkulturen som lockade.

– Vi var unga, naiva och idealistiska. Ville inte följa riktlinjer, men letade efter tillhörighet. Här fanns både frigörelse och gemenskap.

Bob Dylan hade kommit till stan för att träffa Woody Guthrie. Dylan var ingen förnyare, men han skulle förändra den amerikanska folkmusik- och rockscenen för alltid.

– Pete Seeger och Woody Guthrie var förebilder. Vad Bob och några till i vår generation gjorde var att skriva egna låtar i samma tradition. De ville inte bara tolka Seeger och Guthrie.

Susan Rotolo pratar om Phil Ochs journalistiska stil och menar att Dylans ämnen var mer universella.

– Man sa att de skrev protestsånger, fråga mig inte varför. De fångade bara vad som hände just då, i den direkta närheten och runt om i världen. Det fanns många som gjorde samma sak, men Bob Dylan hade en exceptionell talang som han dessutom lyckades utveckla. Rotolo träffade Dylan 1961. Hon var 17 år, han 20. Under några år var de ett par, samma par som vandrar arm i arm nerför fjärde gatan på Don Hunsteins omslagsbild till "The Freewheelin' Bob Dylan" (1963). Dylans andra studioalbum innehåller "Blowin' in the wind", "A hard rains a-gonna fall", "Don't think twice it's alright" och räknas fortfarande som ett av hans starkaste och viktigaste. Här finns sånger som för generationer skapat sinnebilden av 1960-talets Greenwich Village.

Susan Rotolo säger att Hunsteins fotografi får henne att tänka på en parallell existens.

– Jag förstår vad skivan har betytt, men den är separerad från mig som individ. Den blev aldrig navet i mitt liv. I dag jobbar Rotolo med visuell konst. "Book art" ska visa något mer än en bok att bara läsa, ett objekt som ger stark symbolik beroende på hur det betraktas. Men ombedd att minnas när Greenwich Village var universums mitt för en generation som satte stolthet i att ifrågasätta, började hon själv skriva. "A Freewheelin' Time – a memoir of Greenwich Village in the Sixties" publicerades förra sommaren.

Historierna fanns där. Men skulle Susan Rotolo kunna göra dem tillräckligt intressanta? Svaret blev en bästsäljare, i dag på väg att översättas till flera olika språk.

– Boken beskriver en tid i mitt liv som sammanföll med en serie viktiga händelser inom musiken, konsten och litteraturen. Men den som läser för att få hemligheter om Bob Dylan kommer att bli besviken. Förlaget var intresserat av den enda historia jag kan berätta. Min historia. När hon nu vandrar runt i samma kvarter ser Susan Rotolo klubbar, butiker, caféer och barer från förr.

– Greenwich Village är en kontrast till Midtown. Allt är lite mindre, lite lugnare. Det är bara synd att unga kulturarbetare inte har råd att bo här längre. Många träffas i Washington Square Park, men de flesta har flyttat till Brooklyn.

– Andra skillnader? Ljud. Sirener. Alla människor. Vart man än kommer är det fullt med folk, överallt på gatorna. Den här staden sover aldrig, det är verkligen så.