Tolv månader man helst vill glömma bort?

1. Hoppet har inte dött i Iran
Ett skitår går mot sitt slut. Det tycks mig att det enda roliga vi haft under året har bestått i att minnas lyckligare tider. Året har varit fullt av jubileer. Fyrtio år sedan månlandningen, Woodstock och Monty Pythons födelse. Tjugo år sedan Berlinmuren föll. Något nytt lär det väl ändå ha hänt 2009. Men är det något man vill minnas? Kanske kanske finns det anledning att vända på perspektivet i åtminstone ett fall. Det var i januari trettio år sedan Ayatollah Khomeini återvände till Iran efter sin franska exil. Ett jubileum med svarta förtecken – trettio år av grymt fundamentalistiskt prästvälde. I år har en protestvåg svept över landet. Hittills har den brutalt slagits ned – fyra demonstranter döda i Teheran läser jag just nu – men hoppet lever ändå. Hoppet om att den gröna rörelsen utgör startskottet för en faktisk förändring.

2. Somliga verkar aldrig ge sig

Små och stora medieskandaler. En frilansare som varit elak mot drottning Silvias klänning blir portad från Dagens Nyheter och frågan är väl vad som är mest absurt – att man tydligen inte får peka finger åt kungligheter eller att det överhuvudtaget ägnas mediautrymme åt att recensera kvinnliga Nobelmiddagsgästers klädsel. En skandal av lite mer vittomfattande mått var Donald Boströms misstankar om att palestinska unga män fått agera organreserver åt judar runt om i världen (jo, det var vad hans artikel i Aftonbladet antydde). Nu låtsas de som släppte igenom Boströmartikeln att verkligheten givit dem rätt – på grund av uppgifter som länge varit kända och som handlar om ett oetiskt hanterande av döda kroppar, främst israeliska sådana efter vad som framkommit, på ett rättsmedicinskt institut. Att vissa aldrig ger sig.

3. Det räcker med folk som pratar strunt

Det pratas strunt året runt. Sommarpratare och vinterpratare på radion, pratare som också pratar smörja med varandra i televiserad slottsmiljö om hösten. Tack, det räcker nu.