Som en käftsmäll på litterära manifestkramare som vill muta in all gestaltande prosa i epikens fållor ter sig Lotta Lotass nu fullbordade triptyk "Den vita jorden" (2007), "Den röda himlen" (2008) och så i dag, "Den svarta solen".

Men någon medveten provokation handlar det förstås inte om, ty Lotass bråkar inte. Hon skriver. Och skriver. Och skriver.



Att hon hör till våra språkligt mest innovativa författare har stått klart alltsedan debuten med "Kallkällan" för snart tio år sedan. Det påföljande decenniet har så präglats av en tilltagande frenesi vad gäller såväl utgivningstakten (nio titlar de senaste tre åren!) som experimentlustan. Och när moderförlaget inte räckt till, har den maniska språkmaskinen Lotass okynnigt smitit iväg till lekplatser och ordfabriker som Autor Eter.

"Den svarta solen" avslutar alltså en fristående trilogi som laborerar med olika litterära modeller i form av opaginerade berättartekniska variationer på ett givet tema. Till råga på allt skall den litterära triptyken vara baserad på Immanuel Kants tre kritiker (jag förmodar att det är "Kritik av det rena förnuftet", "Kritik av praktiska förnuftet" och "Kritik av omdömeskraften" som här avses; att närmare gå in på de invecklade korrespondenserna mellan Lotass och Kant hade emellertid tagit en kritikers halva yrkesliv i anspråk).



Men sug på den! I dessa tider av galopperande historielöshet och sviktande kulturellt minne presenterar den färska akademiledamoten sammanlagt drygt tusen sidor ogenomtränglig, experimentell och omåttligt anspråksfull prosa med utgångspunkt i de akademiskt intrikata idéerna hos en tysk 1700-talsfilosof! Efter "Den vita jordens" lösa blad om vetenskapliga upptäckter och industriella ansträngningar, och "Den röda himlens" hundra sidor långa mening om första världskrigets fasor, nu alltså "Den svarta solens" oändliga textlabyrint utan början och utan slut.

Bokens 340 texter – ett slags seriekopplade ordinstallationer – utgör ett komplicerat system som erbjuder läsaren ett oändligt antal kronologiska variationer i läsningen. Texterna som sådana utgörs av mekaniska, monotona och klaustrofobiska beskrivningar av olika rum och platser utan någon urskiljbar handling, och var och en av dem slutar med en hänvisning till en eller flera av de andra mer eller mindre slumpmässigt ordnade texterna.



Den snåriga språkmassan erbjuder så öppningar mot korridorer, hallgångar och rum som i nästa text snabbt förvandlas till nya irrgångar. Så inleds varje till synes godtyckligt numrerad text med någonting i stil med "längs med den ljusa disiga salens väggar…" eller "på vardera sidan om passagens öppning…" , och avslutas med "en dunkel, låg, rundad öppning vilken leder in i en trappformig, linjerik passage" eller "golvet sluttar mot en avplanad, hög, blankpolerad hörnpunkt där den långa gången mynnar ut i en ljus, vidsträckt hall" . Ad infinitum. I det oändliga.



Lotass maniska "försöksprosa" kan snarare beskrivas som ett slags inventering av det svenska språket än litteratur i vanlig mening.

Eller kanske ännu hellre som ett raserat råmärke mellan språk och litteratur, mellan den formmässiga avantgardismen och den episka berättelsen. Litteraturen behöver dem båda.