Det finns en särskilt hjärtskärande scen i Johan Klings långfilmsdebut "Darling" (2007) där två unga, obehagliga försäljningschefer meddelar huvudpersonen, 61-årige Bernard, att han inte får fortsätta jobba som försäljare efter den avslutade provanställningen. Bortkomne och snälle Bernard är för gammal, han passar inte in.

Samma scen återfinns i Johan Klings romandebut "Människor helt utan betydelse". Här är det i stället den trettio år yngre Magnus, frilansande mediemänniska i det sena 90-talets Stockholm, som går miste om ännu ett uppdrag. Kling förmedlar det pinsamt krystade samtalet, förnedringen och slutligen hoppet som släcks med sådan perfekt återhållsamhet att den besvärade läsaren/tittaren måste titta bort för att stå ut.



Den svettiga sommardag läsaren får följa Magnus skulle kunna vara några bortklippta scener från "Darling". Spelplatsen är densamma, om än några år tidigare då konturerna av den kommande "bratifieringen" bara börjat ta form. Dialogen känns också nästan identisk med den i filmen: tom, kall och oerhört ytlig. Magnus är Bernard, utanför och med för tunn hud. Romanen kan helt klart ses som en tydlig förlängning av filmen och därför är det svårt att läsa den utan att leta kopplingar, jämföra sammanhang och teman.

Men vad är då "Människor helt utan betydelse" utan kritikerkramade "Darling" i ryggen? Stureplan och mediebranschen visar sig bilda en tacksam fond åt resonemang och funderingar kring tillvaron. Johan Kling skärskådar skickligt den obekväma ytan och lyckas få de betydelselösa samtalen att säga någonting mer än det uppenbara. Den entoniga dialogen är dock underordnad Magnus inre, hans tankar filtrerar det som händer och blandar upp det med ett evigt ältande om flickvännen. Magnus är osäker, lite för snäll och söker en bekräftelse som aldrig kommer.



Johan Kling bjuder inte läsaren på någon livsavgörande händelse, inget förlösande samtal eller plötslig rörelse. Den svarta humor som författaren uppenbarligen kan förmedla genom filmmediet går inte att hitta, romanen är rakt igenom sorglig.

Magnus funderingar under dagen är också ofta lite klichéartade, han ser en kvinna som har "ögonfransar som vilade mot bleka kinder" han tänker saker som "Ingen såg mig tyckte jag. Jag var ingenting", han tittar ofta upp och beskriver himlen. Bättre och mer intressanta är de få tillbakablickarna till barndomen, här framkallar Kling den där hjärtslitande och ångestfulla stämningen igen.