Oden är sur. Ingen skrattar åt hans skämt på Valhalls egen komikpub. Dessutom börjar han ångra asagudarnas snabba reträtt till underjorden när Island kristnades.



De enda mänskliga påfund Oden kan uppskatta är cigarrer och musik, helst musik där han själv figurerar, som Wagner eller metal-genren. Kanske är det dags att återerövra Ovanpåvärlden? Det är inte utan att Oden känner sig lite krigarsugen.

Så drar det igång... med sagor, filosofer, "fucking shitmetall" (black och oblack), kroppar (hela och i delar), utsöndringar (flytande och i gasform) och, visst, en rejäl dos samtid (information, kommunikation, individualism, krig, flyktingpolitik, tortyr, porr etc.). I alla skiftningar såväl som kast följer en motsvarande rörelse i språket, som verkligen är vältränat och vigt nog att klara såväl klassiska poser som nyare infall och utfall. Kväden blir rap, blir eufoniska tirader dialekt, "engelska" eller "franska". "Gudarnas fall" är ett (Black)fuckingshitmetalopera-spektakel. End-åv-diskaschen. End-åv-ståry.

Krejzy. Det kunde vara kittlande intressant, som hos Maja Lundgren (apropå gudar och snusk) eller Michel Houellebecq (apropå samtids- och framtidsskildring med referenser till Aldous Huxley). Istället är det grunt och lågt. Tankeexperimenten dras aldrig långt från högen allmängods och språkskickligheten blir mest ett oupphörligt vitsande.

Från första sidan kommer jag att tänka på Bengt Linders ungdomsböcker, titlar som "Vicken fillimojäng, Bonnie" och "Rabbadaj, Bonnie". Roande i början, tröttsamt i längden.



Jakhelln framstår snart som en lika misslyckad komiker som sin egen antihjälte. Synd. Annars hade boken haft potential att sälja bra klassuppsättningsvis till gymnasieskolorna. Som en lättsam introduktion till såväl filosofi som till nordisk mytologi, med utdrag ur bland annat Grímnismál och Völuspá.