Dränkt i koder

Jag har fått stort gensvar på mitt kåseri om den framrusande teknikens avigsidor – alla koder och inloggningar att hålla reda på. Det är kanske en generationsfråga, de yngre har måhända lättare för att komma ihåg alla siffror och bokstäver i rätt kombinationer som behövs för att röra sig inom bankvärlden och på nätet, än vad vi som är över 50 år har.

Jag vet inte hur många olika kodkombinationer jag har men det är många. Och just nu är jag livrädd att min nya telefon ska stängas av på grund av att jag glömt att ladda batterierna. Ty jag har inte en aning om var någonstans lapparna med mina pin- och pukkoder befinner sig just nu.

Och droppen som fick min bägare, och tydligen många andras också, att rinna över är de nya bankkorten. Jag har tre kort vilket är ett måste idag om man är rädd om sina pengar. Jag har ett kort som jag bara använder när jag handlar på nätet – till exempel resor och hotellrum – och då för jag över pengar från mitt huvudkonto till just det kortkontot som jag använder. Blir jag "hackad" då finns där inte inte särskilt mycket pengar att hämta. Och så har jag reservkort om jag skulle förlora mitt huvudkort under en resa, vilket förstås också hänt.

Tidigare använde jag samma kod till alla tre korten – även om någon knäcker koden för ett kort så kommer man ändå inte åt pengar på andra konton. Det var praktiskt och bekvämt.

Men nu säger banken att det inte går att ändra de nya kortens koder till en och samma och att det är av säkerhetsskäl. Förklaringen är att vi alla använder koder som är för lätta att knäcka, menar banken, som till exempel våra barns namn, våra telefonnummer eller våra födelsedatum.

Det förstår jag inte riktigt. Hur lätt är det att hitta Sven Svensson och ta reda på när han är född, vad hans barn heter eller vilket telefonnummer han har även om man hittar hans kort på gatan, eller stjäl det. Och våra kort tror jag vi håller rätt bra reda på och därför märker vi tämligen direkt att ett kort fattas och då spärrar vi det lätt genom ett telefonsamtal. På den korta tiden hinner inte tjuven ta fram all den information som krävs för att han ska kunna börja fundera över vilken kod vi använder – barnen, födelsedag och månad eller slutet eller början av telefonnumret.

Nu går jag omkring med min nya kod på en lapp i fickan för jag kan inte för mitt liv lära mig den eftersom jag är så van vid den gamla.

Är det bättre? Frågan är om det verkligen är omsorgen om kunderna som gör att jag inte kan ändra mina koder eller om det finns mer affärsmässiga skäl hos banken?