O, forna tiders gentlemän

Vi ser gärna Selma Lagerlöf som 1890-talets stora nationalromantiska representant med ständigt alluderande till uppsluppna fester och farliga slädfärder längs Frykens strand. Och en mängd intressanta, vemodiga män med den rätta romantiska läggningen som gör dem beredda att slänga allt förnuft överbord och enlevera hjältinnan.

Trots detta hävdar jag, och flera före mig, att hon i mycket står upplysningen nära med dess tro på intellektet och vettets förmåga. Ingenstans syns detta så tydligt som i behandlingen av Selma Lagerlöfs hjältar - och för all del - även hennes hjältinnor. Den bok, eller serie böcker, som jag närmast tänker på är "Charlotte Löwensköld" från 1925 och uppföljaren "Anna Svärd" från 1928.



Böckerna är inte de mest lästa i Lagerlöfs produktion, vilket är synd. De tillhör hennes senare verk och hon har mognat som människa och författare. Porträttet av den unga Charlotte Löwensköld är, enligt min mening, ett av svensk litteraturs finaste och än intressantare är den säkra psykologiska blick som utmärker Anna Svärd. Dessa favoriter läser jag om gång varje år.

Ramen är förledande enkel och känns igen från andra kvinnliga författare; Jane Austen och systrarna Brontë. Den fattiga Charlotte Löwensköld är förlovad med pastorsadjunkten Karl-Artur Ekenstedt men får mottaga ett frieri från brukspatron Schagerström. Som ung förstagångsläsare hoppas man att hon "får" Karl-Artur, senare lutar man åt Schagerström. Valet står mellan man, livsstil, framtid och utvecklingsmöjligheter för hjältinnan. I denna skärningspunkt befinner sig Karl-Artur och Schagerström och jag menar att beskrivningen av dessa ger oss Selma Lagerlöfs uppfattning om vilket liv som är värt att leva och vilka ideal som utgöra en människas grund.



Låt oss först se på Karl-Artur, som verkar så lämplig men vars karaktär har brister. Han beskrivs som romantisk; som barn skriver han dikter på vers och hör näcken spela. Hans predikningar är blomstersmyckade. Han har också behov av att gå till ytterligheter. Att bli präst är inte nog utan han vill bli en präst som lever i samma armod som de fattiga. Detta låter högstämt men som läsare förstår man att hans önskan mer är dikterad av rädsla för Charlotte.

Hela hans karaktär består av lika delar feghet, egocentrism och egoism. Fegheten syns i rädslan för kvinnor i allmänhet och Charlotte i synnerhet, men han har inte nerver att bryta med henne på ett rakt och ärligt sätt. Han säger att han tänker låta Gud välja hustru och ger sig ut för att fria till första ogifta kvinna som han möter. Handlingen kan vid första anblick te sig storslagen men är egentligen den yttersta feghetens handling. Han klarar helt enkelt inte av att ta eget ansvar utan låter någon annan ta beslutet.

Till detta kommer att han hela tiden skyller ifrån sig; ingenting är hans eget fel, utan allt beror på andra. När hans klumpiga beteende fått mamman att skada sig försöker han få det till att hans båda systrar och deras män är de egentliga skurkarna.

Naturligtvis är grundfelet hans oerhörda egoism och egocentrism. Allt kretsar kring honom och han begår till och med hybris när han påstår att mammans skada är Guds straff över henne för att hon försöker hindra hans giftermål med den enkla dalkullan Anna Svärd. Som läsare diagnostiserar man honom som en överspänd romantiker utan större vett i skallen. Det som förundrar en är hur energiskt kvinnorna arbetar för att skydda honom, både från sig själv och från andras klara omdöme. Men Charlotte håller fast vid honom ända tills han begår den största synden av dem alla; döda hennes kärlek. Och hon konstaterar att han inte kan älska - fler än sig själv.



Annat är det med gentlemannen, med Schagerström. Jag menar att han tillhör den parad av

hederliga män som dykt upp gång på gång i kvinnliga författares verk. Han befinner sig i gott sällskap med herrarna Darcy och Knightley (Austen), Mr Rochester (C. Brontë) och John Thornton (Gaskell). Grunden är densamma; de kan älska och på rätt sätt. De har integritet. De är lyhörda och handlingskraftiga, känsliga men förnuftiga.

För det första är de beredda att sätta andras väl före den egna trevnaden. Schagerström försöker skydda Charlotte mot den förföljelse som Karl-Arturs anhängare utsätter henne för. Samtidigt värdesätter han hennes integritet och lyssnar till henne som en jämlik. En av de mest förtjusande replikerna i boken är när Charlotte skäller ut Schagerström för att han vågat fria till henne - en förlovad kvinna. Han svarar: "Min kära fröken Löwensköld, sade han, detta svar förökar den sympati, som jag känner för frökens person." Han kan ta kritik och han är beredd att utvecklas, att gå vidare.

Med detta kommer hög ansvarskänsla. Andra är beroende av honom och han kan inte undandra sig ansvar. Schagerström är på väg att skänka bort sina gods två gånger - bördan är för tung - men båda gångerna kommer han till sans. Detta är hans uppdrag och skall utföras. Med ansvaret följer också integritet och hög moral. När en rättare bjuder in en person som med beräkning fått en vän att ta livet av sig får han genast avsked.

Till allt detta kommer ett praktiskt sinne - ingen teoretiker här inte. Schagerström misslyckas kapitalt i den vanliga skolan men går med glans genom bergsskolan i Falun. På bröllopsresa var han och hans första hustru på industribesök i Europa. Han inte bara äger bruk, han utvecklar dem också.



Selma Lagerlöfs hjälte förenar praktiskt kunnande med empati och handlingskraft. Och den hjältinna som bäst motsvarar hans förmågor är - Charlotte. Klok, handlingskraftig och med humor kommer hon att bli en utmärkt verksamhetsledare på alla hans gods.

Och någonstans i bakgrunden lurar tanken att herrgården är en återspegling av det Svenska riket. Det goda samhället som byggs av goda medborgare som Schagerström och Charlotte. Inte för inte ser man Mårbacka bakom skildringen.

Så trots all romantisk utsmyckning vinner förnuftet.