I Björn Collarps nya novellsamling skildras människor som i någon mening befinner sig utanför, som vistas i en ensamhet där omgivningens oförstående blickar och den egna otillräckligheten möts. Sexualitet och missbruk, främlingskap och förlust är novellernas nav.

Boken inleds och avslutas med berättelser förlagda utomlands, om en manlig prostituerad i Miami samt en sekvens från 30-talets Berlin, om en judisk kvinna som vägrar fly landet. I övrigt är det svenska förhållanden som skärskådas, inhemska öden som ventileras.

Som uttolkare av svensk samtids mörkare sidor är Björn Collarp lyhörd, nogsamt registrerande minsta skiftning och nyansskillnad. Han gestaltar övertygande den bräckliga grund som alltför många nödgas ha som utgångspunkt och formar trovärdiga människoporträtt.

Bäst fungerar de något längre texterna, där skeendet och omständigheterna tillåts sjunka in, där språkets rytm och ton ges tillräckligt med tid för att förmå skapa stämning och bygga upp förväntningar. Berättelser som dröjer kvar lite längre än brottstyckets snabbt försvinnande ansats.

Som i titelnovellen, samlingens starkaste. Här skildras en medelålders kvinnas svåra väg tillbaka efter en tid på behandlingshem. Samtidigt kommer hennes tidigare missbruk läsaren till mötes i form av återblickar.



Med små medel fångar Collarp såväl svärtan som de svaga strålar av ljus som tränger igenom det kompakta mörkret. Det existerar en framkomlig väg, trots allt. Och viljan finns att vandra den gemensamt.

Peter Viktorsson