Någon gång under natten mellan den 31 mars och den 1 april 1922 mördades sex människor på en ensligt belägen bondgård i södra Bayern. Offren var ett lantbrukarpar, deras dotter, hennes två barn på sju och tre år samt pigan i huset. Mordvapnet var i samtliga fall en hacka, som normalt använts för röjning i skog och mark. De mördade hade fått skallarna inslagna.

Grannarna, som hittade liken i blodpölarna, chockades svårt. Morden väckte mycket stor uppmärksamhet i hela Tyskland. Inte minst för att det gåtfulla och hemska brottet aldrig klarades upp.



I sin kriminalroman, som i den svenska översättningen fått titeln "Mordbyn", har Andrea Maria Schenkel tagit upp mordfallet på Hinterkaifeck - så hette gården.

Schenkel har haft stor framgång med romanen, vilket säkert beror på hennes originella berättarkonst. Skeendet flyttar hon fram till 50-talet och till en enslig trakt i södra Tyskland, fjärran från det ekonomiska under och snabba återhämtning som präglade landet efter andra världskriget. Här talas bayersk dialekt, något som översättaren välvisligt nog inte försökt översätta till svenska. Här råder patriarkala förhållanden. Här går man i kyrkan om söndagarna.

Schenkels roman är en konstfullt sammanvävd text som ur ständigt växlande perspektiv skildrar bakgrunden till de fruktansvärda morden. I flera avsnitt framträder en anonym berättare som använder ett välkänt konstgrepp - cliffhanger, en episod som kan avslutas med ett synnerligen dramatiskt och olycksbådande skeende. Pigan Marie befinner sig i sitt rum då dörren sakta glider upp. Hon bara står där som förlamad: "Med blicken riktad mot dörren. Tills hon utan ett ord, utan en stavelse faller i golvet av slagets styrka."

Andra avsnitt består av intervjuer med grannar och bekanta i den lilla byn. Byskvallret får bre ut sig. Offren framstår i en inte särskilt sympatisk dager. På den nerlortade bondgården levde bonden i ett incestförhållande med dottern, heter det.



Det finns inga förutsättningar för en världslig optimism i "Mordbyn". I kampen mot ondskan segrar inte det goda. Det saknas en identifikationsfigur, en positiv gestalt. Det finns ingen detektiv som reder ut fallet och återställer ordningen genom att gripa mördaren.

I stället finns - böner. De kan läsas som en ironisk kontrast till handlingen och utan annan koppling till det som sker än att ett av offren, den gamla förgrämda och förtryckta bondmoran, ivrigt läser sin andaktsbok. Men i slutet förändras relationen mellan gärning och bön. Mördaren anförtror sig till en anhörig. Han vet att alla är ensamma med sina liv och med sina demoner. Och inte bara det: "En sak säger jag dig, det finns ingen Gud på denna jord, det finns bara ett helvete".

Men han får inte sista ordet. Boken avslutas med att hoppet om frälsning uttalas: "Herre, hör min bön, och låt mitt rop få komma till Dig!".