Mogna prinsessor i tiden

Några dagar innan vernissagen är det rörigt i konsthallen. Målningar står lutade mot väggarna, inglasade serierutor på golvet, garn hänger som lianer och smala, gammaldags sjuksköterskor med mask för ansiktet står på hjulförsedda brickor lite här och var. In kommer Len och Zenitha Göthe med 20 små dammsugerskor i porslin. Gittan Jönsson skiner upp, och Kristina Abelli Elander blickar ner från sin position högt upp på en vit stege.

– Nu har du allt saftat på.

– Åh, jag älskar de här porslinsfigurerna, säger Gittan Jönsson. Det är som att leka med dockor igen.

Hon visar hur hon målar direkt på de små porslinsfigurerna och på så sätt ger dem olika karaktärer. På några har hon skrivit Sonja Åkesson-citat. Vara vit mans slav.

– Jag träffade henne någon gång, vi körade ihop på några kvinnoskivor, säger Gittan Jönsson om poeten Sonja Åkesson. Tider går och dyker upp igen. Nu pratas det igen om 60- och 70-talet, och när det i maj är 40 år sedan student-upproren i Paris lär intresset för perioden öka ytterligare. Både Gittan Jönsson och Kristina Abelli Elander var en del av den tidens anda och rörelser, båda i Stockholm men där Jönsson var politiskt aktiv, rörde sig Abelli Elander mer i miljöinriktade alternativkretsar.

– Våra liv var så olika. Jag hade barn och familj och försökte få ihop tillvaron, men tyckte det var en självklarhet att engagera mig politiskt och i kvinnofrågor, säger Gittan Jönsson, och Kristina Abelli Elander fortsätter.

– Det fanns olika falanger i Stockholm på den tiden, men jag var mer inne i punkrörelsen. Bränn skiten – ungefär. De träffades under 70-talet i samband med filminspelningar med Carl-Johan de Geer och Marie Louise Bergenstråhle de Geer (nu: Ekman), höll kontakten, började samarbeta och kom 1980 att förenas i ett gemensamt rum på den stora utställningen "Vi arbetar för livet" på Liljevalchs i Stockholm. Här visades enbart kvinnliga konstnärer och det var här som "Prinsessan Panik" föddes.

Inför sitt bidrag till "Vi arbetar för livet" var Jönsson och Abelli Elander överens. Bort från modernism och minimalism, i stället ville de, som Gittan Jönsson säger, "vräka på". Bland inspirationen fanns konstnären Öyvind Fahlström, men också varieté och Kiviks marknad. Det kitschiga avskräckte inte, tvärtom.

– Vi ville göra det borgerliga förstelnade hemmet med sina tunga skåp och med olika detaljer i och på dessa skåp. I mitten placerade vi skräcködlan, den upproriska och destruktiva Prinsessan Panik, en slags förgörande Kalifigur, säger Kristina Abelli Elander.

Prinsessor var de ju båda, såväl Birgitta (Gittan) som Kristina är döpta efter Hagaprinsessorna – de mest populära flicknamnen åren efter andra världskriget – och nu var det dags att skapa ett slott.

Utställningen förstärkte Abelli Elanders syn på hur svårt det var för kvinnliga konstnärer att bli accepterade och få större utställningar, och båda insåg att det bästa var att ta saken i egna händer; "Vi behövde inte längre vänta på att bli uppbjudna – eller inbjudna". För två år sedan föddes tanken om att titta tillbaka och utifrån centralgestalten "Prinsessan Panik" bygga något nytt för 00-talet. De började skicka serieteckningar mellan varandra, en serie som växte och nu blivit ett seriealbum och en del av "Prinsessor utan panik", en installationsliknande utställning med måleri, skulptur och textila verk som i höstas fick sin premiär på Konstakademien i huvudstaden. Imorgon öppnar den på Kristianstads konsthall.

Gittan Jönsson har sin dammsugerska som går igen i såväl porslinsfigurerna, som i målningarna. Kristina Abelli Elander har sina aliens – placerade på rullskridskobrickor – som med sina märkliga virkningar tar över delar av luftrummet. Det är fortfarande samhällskritik och humor, men också fler positiva budskap än 1980.

– Mycket har hänt under de här åren, och våra perspektiv har ändrats, säger Gittan Jönsson. Nu är vi prinsessor utan panik. Jag är mogen och världsvan, allt har fallit på plats.

– Jag var arg och panikfylld tills jag var 35. Nu har det dystopiska perspektivet gått över i en slags förtröstan på att saker och ting faktiskt ordnar sig, säger Kristina Abelli Elander.

Sune Johannesson

sune.johannesson@kristianstadsbladet.se