Jag minns särskilt ett åttondemarsfirande från mina tidiga tonår. Det är sent åttiotal och jag sätter mig blygt på en av stolarna i studieförbundets lokaler. En långväga gäst från Stockholm lägger på en overhead med fem nedkrafsade punkter: Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam. Det här, förklarade hon, kallas för härskartekniker och är dom osakliga maktknep som används av de som vill skaffa sig övertag över andra.

Det var inte så märkvärdigt det där föredraget. Men jag studsade till. Kände igen mig i de gemensamma erfarenheterna av vad det kan innebära att vara ung tjej. När jag klev ut på gatan den där regntunga marskvällen kände jag mig lite som ny.



De flesta har nog någon gång hört talas om härskarteknikerna. Men färre känner kanske till vem det var som myntade begreppet. I boken "Förbannad är jag ganska ofta" låter journalisten och författaren Ami Lönnroth oss stifta bekantskap med den norska feministen och socialpsykologen Berit Ås, en av frontfigurerna i sjuttiotalets kvinnorörelse. "Det intressanta med Berit Ås är att hon fortfarande är lika rasande på manssamhällets manipulation nu som då", skriver Ami Lönnroth i sitt förord. Bjuder sedan in till ett samtal med en märkvärdig människa som tidigt gjorde vreden över orättvisor till sin drivkraft.

Under hela 1970-talet var Berit Ås djupt politiskt engagerad, först inom det norska Arbeiderpartiet och därefter inom Sosialistisk Venstreparti. Så småningom blev hon Norges första kvinnliga partiledare och grundade även det första kvinnouniversitetet i Norge.

Det var som ung och nybakad journalist Ami Lönnroth gjorde sin första intervju med feministikonen. Trettio år efter deras första möte träffas de nu hemma hos Berit Ås i Asker, nordväst om Oslo, för att tillsammans se tillbaka på hennes gärning. Samtalet rör sig från barndom, tonår till vuxenskap, ut i en storslagen fadersrevolt, samhällsrevolt, politiskrevolt och in i ett nu.



En av Berit Ås centrala utgångspunkter är att män och kvinnor lever i olika kulturer. Centrala värden för kvinnokulturen är omsorgen om människor och miljö, solidariteten med samhällets svagaste grupper, fredsengagemanget, delaktighetskulturen, kraven på rättvisa. Tankar som ger ekon hos kvinnliga föregångare som Fredrika Bremer, Ellen Key och Elin Wägner.

Även om den särartsfeministiska analysen faller långt bort från min egen, dröjer jag kvar. Det något bångstyriga samtalet mellan Berit Ås och Ami Lönnroth liksom inkarnerar skarven mellan nu och då. Vittnar om en tid och rörelse som röjde väg för något nytt. Men påminner också om så mycket som gått förlorat.

Många år efter lektionen om härskarteknikerna studerade jag litteraturvetenskap med genusinriktning. Och då hände det plötsligt igen.

Det svindlade till när jag fick tillgång till en annan version av historien genom rader av till glömskan förpassade skönlitterära verk skrivna av kvinnor. Jag upptäckte den kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, platsen som samlade de mest förnämliga kvinnliga kulturpersonligheterna under första halvan av 1900-talet. Och förbluffas gjorde jag – över insikten att jag hade lyckats ta mig igenom hela grundskolan utan att någon någonsin hade berättat för mig om detta banbrytande kvinnokollektiv.

Den klarsynen väckte en vrede hos mig som jag fortfarande bär med mig som någon slags kritisk grundhållning. Den att det oftast finns fler än en sanning.



Ilskan över orättvisorna tycks ha varit en av Berit Ås starkaste drivkrafter. Och teoretiskt och praktiskt har hon tillsammans med andra feminister ur samma generation präglat en hel tidsepok.

"Hennes analyser har varit ögonöppnare för många kvinnor, för oss som blev politiskt och feministiskt medvetna på 1970-talet och nu för nästa generation unga kvinnor som lyssnar, lär och känner igen sig och deltar i 2000-talets politiska debatt", skriver Ami Lönnroth och jag hoppas innerligt att hon har rätt.



Hanna Larsson