Bannerhed tar styrkegrepp igen

Kultur Artikeln publicerades
Tomas Bannerhed har skapat ännu en stark berättelse om en ung människas existentiella livskriser, även om den besväras av några glapp i romankonstruktionen.
Foto: Weyler
Tomas Bannerhed har skapat ännu en stark berättelse om en ung människas existentiella livskriser, även om den besväras av några glapp i romankonstruktionen.

Tomas Bannerheds nya roman ”Lugnet” har inte samma självklara direkthet som debutboken ”Korparna”, som fick både Borås Tidnings Debutantpris och Augustpriset. I gengäld är den nya romanen mer mångbottnad, tycker recensenten Thomas Kjellgren.

ROMAN

Lugnet

Författare: Tomas Bannerhed

Förlag: Weyler

Visa mer...

Tomas Bannerheds ”Korparna”, från 2011, var inget mindre en än fullgången och strålande debutroman. Välförtjänt belönad med Augustpriset. Med en prosa där de språkliga känselspröten samtidigt var exakta och rörligt nyansrika lyckades han fånga in en hel familjs kamp för att överleva samtidigt som han följde den unge berättaren Klas krävande och växande frihetsbehov. En berättelse som för alltid har etsat sig in i många läsares medvetande.

Teman som den existentiella ensamheten, skuldkänslorna, frihetslängtan och isoleringen från ”Korparna” kan vi nu följa vidare – och dessutom se ytterligare tillspetsat – i Bannerheds nya roman ”Lugnet”. En mångbottnad berättelse som utspelar sig på tröskeln till det nya millenniet. Huvudpersonen Urban har flyttat från Blekinge till Stockholm med drömmar om att bli författare eller filmare. Han bär samtidigt på en tung skuld över att han aldrig hjälpte fadern med skogsbruket hemma och att han, efter dennes självmord, tillskansade sig hela arvet.

Efter en misslyckad kärleksrelation blir Urban alltmer ensam och vilse i storstaden.

Dessutom sviker han ständigt sin mamma som försvinner allt djupare in i sin psykiska sjukdom på mentalsjukhuset Lugnet. Hon skriver både plågsamt förvirrade och klarsynt vädjande brev till sin son. Men han besvarar dem aldrig och han besöker henne inte heller. ”Mamma jag var ju rädd för dig”, konstaterar han i romanens slutord.

Efter en misslyckad kärleksrelation blir Urban alltmer ensam och vilse i storstaden. I självföraktets krympande livsrum hjälper det inte att åka runt med 55:ans buss utan att stiga av. Inte att onanera till bilder av sin exflickvän, att spara sperman i numrerade äggkoppar eller att försöka förvissa sig om ett evigt liv genom att kontakta ett företag i Arizona.

Han drar sig undan människorna och hänger sig i stället åt att samla in, och katalogisera, fågelägg. Här rör sig Bannerhed på fast och välkänd mark och prosan får också den där speciella poetiska lystern. I en desperat längtan efter kontakt hoppas Urban att avståndsförälskelsen i Sonja skall ge honom ny livskraft.

”Lugnet” har kanske inte samma självklarhet och direkthet som ”Korparna”. I gengäld är den mer mångbottnad. Man kan föreställa sig hur Bannerhed, efter debutsuccén, har brottats med de egna kraven och tankarna på läsarnas förväntningar. Stundtals märker man också att han har kämpat med formen och själva konstruktionen av romanen. Främst med att få de olika händelseförloppen (breven från mamman, terapistunderna hos Maria, insamlandet av fågelägg etc) att gripa in i – och förlänga – varandra. Ibland besväras jag av de glapp och den spretighet som uppstår men som helhet är detta ännu en stark och berörande berättelse om en ung människas existentiella livskriser.