Berättelser som ger insikter och utblickar

Konst
Detalj av Lungiswa Gquntas inomhusverk i konsthallen, ”Lawn 1”.
Foto: Mattias Givell/Pressbild
Detalj av Lungiswa Gquntas inomhusverk i konsthallen, ”Lawn 1”.

Årets huvudutställning på Wanås är en imponerade samling mitt i tiden. Och om tiden. Det anser kulturskribenten Carolina Söderholm om ”Not A Single Story II”.

Luktar det bensin i konsthallen? Klart är i alla fall att det smyger omkring en skugga på loftet. I ladan bredvid pågår en brottningsmatch, medan de stora pälsdjuren krupit upp i trädkronorna.

"Not a single story II" heter årets stora satsning på Wanås. Här finns skönhet och våld, identitet och kamp, tillit och förödelse. Men viktigast av allt, här väntar inte en utan många berättelser. För dem står åtta konstnärer från olika platser i världen. Titeln är hämtad från författaren Chimamanda Ngozi Adichies berömda TED-talk om faran av den enda berättelsen. För vad händer om vi bara får höra en röst, ett perspektiv?

Det fina med konsten - liksom litteraturen - är just dess förmåga att visa fram andra, alternativa världar, idéer och erfarenheter. Alltså kan den, som nu på Wanås, slunga mig till Sydafrikas bensinbomber och rikemansträdgårdar i Lungiswa Gquntas tolkning. Eller, som i Lubaina Himids installation "Vernet's studio", låta mig strosa genom konsthistorien i sällskap med några av de kvinnliga pionjärer som länge förbisetts.

Några av de kvinnliga konstnärer som blivit porträtterade av Lubaina Himid i verket ”Vernet´s Studio”, från 1994. Det här verket finns nu på Wanås konsthall.
Foto: Mattias Givell/Pressbild
Några av de kvinnliga konstnärer som blivit porträtterade av Lubaina Himid i verket ”Vernet´s Studio”, från 1994. Det här verket finns nu på Wanås konsthall.

Himid, som varit drivande inom den brittiska Black Arts-rörelsen, bestämde sig på nittiotalet för att måla in andra karaktärer än det traditionella manliga geniet i den klassiska skildringen av konstnärens ateljé. Konsthallens stora sal befolkas nu av hennes fristående porträtt av bland andra den franska 1700-talsmålaren Élisabeth Vigée Le Brun och 1900-talets mexikanska Frida Kahlo.

Samtidigt nöjer sig utställningen inte med att lyfta fram många olika berättelser. Den vill även berätta på många olika sätt; genom färg och ord, doft och ljud, kropp och rörelse, krossat glas och mjuk textil. På så vis är satsningen typisk för Wanås, när verksamheten lyckas som bäst. Det här är konst som tar plats och publik i anspråk, som aktiverar sinnena här och nu - och samtidigt ger insikter och utblickar mot andra tider och rum.

Så bär den med sig ett eko av den del av den afrikanska kontinenten som kallas mänsklighetens vagga, där runt 2,3 miljoner år gamla fossiler hittats av människans anfäder. Det var här som första kapitlet av "Not a single story" ägde rum i fjol, då Wanås ledarduo Elisabeth Millqvist och Mattias Givell bjöds in som kuratorer av skulpturparken Nirox Foundation utanför Johannesburg. Liksom Wanås med sitt medeltida slott och feodala historia är det en plats som är rik på betydelser, från urtida arkeologiska fynd till dagens ännu hårt segregerade Sydafrika.

Bland konstnärerna som då deltog fanns Lungiswa Gqunta, som nu lockar med sin artificiella trädgård i konsthallen. "Lawn 1" består av hundratals, kanske tusentals sönderslagna läskflaskor som täcker golvet likt en grönskimrande matta. Över alltsammans svävar den kemiska doften av bensin. Effekten är oroande. De vassa glasskärvorna är förrädiskt vackra men tvingar fram en försiktighet i rörelsen genom rummet. Det är denna känsla av hot och osäkerhet som Gqunta är ute efter, när hon förvandlar den hembyggda bensinbombens material till hägrande grönska.

Född 1990 var hon fyra år när apartheid avskaffades. Ändå präglade det brutala systemets efterverkningar hennes uppväxt i ett av de ”townships” (kåkstad) dit den svarta befolkningen tidigare hänvisades. Där fanns inga lummiga trädgårdar eller parker, men däremot fattigdom, kriminalitet och missbruk.

Lungiswa Gqunta: ”Lawn 1”.
Foto: Mattias Givell/Pressbild
Lungiswa Gqunta: ”Lawn 1”.
Lungiswa Gquntas utomhusverk på årets Wanås-utställning, ”Divider”.
Foto: Mattias Givell/Pressbild
Lungiswa Gquntas utomhusverk på årets Wanås-utställning, ”Divider”.

Ute i parken har hon tvärs över en gångstig riggat upp tomma ölflaskor i rep av tvinnade lakan. De bildar en klirrande ridå, som besökare måste passera genom eller ta en omväg runt. Inför invigningen berättade hon om hur familjens hem om kvällarna blev en illegal bar, där ett draperi skilde det privata från det publika. Alkoholen blev till försörjning, verklighetsflykt och beroende. Precis som den på platser världen över använts som betalning och berusning, ett maktens medel för att döva missnöje och splittra motstånd.

För mig hör Lungiswa Gquntas verk till utställningens skarpaste, men de talar inte för sig själva. De fordrar sin berättelse, och där utgör katalogbladet en värdefull följeslagare på vandringen genom byggnader och bokskog.

I två av skogens träd finns Marcia Kures verk ”Denizen”.
Foto: Mattias Givell/Pressbild
I två av skogens träd finns Marcia Kures verk ”Denizen”.
En inblick in i en av de två delar som utgör Peter Geshwinds och Gunilla Klingbergs verk
Foto: Mattias Givell/Pressbild
En inblick in i en av de två delar som utgör Peter Geshwinds och Gunilla Klingbergs verk "Lifesystems - Nonsystems", av presenningar.

Marcia Kures skulpturer är däremot mer omedelbara - det vill säga när man väl fått syn på dem. Högt upp bland trädens grenar kurar hennes varelser, likt muterade jätteinsekter. De är mjuka, mörkt glänsande och gåtfulla. Deras närvaro formar sig till en tyst påminnelse om att vi inte är ensamma, och inte vet allt, om den sällsamma värld vi delar.

På liknande vis viskar Peter Geshwind och Gunilla Klingbergs uppblåsbara "Lifesystems" om människans och naturens sårbarhet, där de strävar mot trädtopparna. Den ljusa presenningen för tankarna till skydd och förvaring, flyktingläger och hemlöshet, men blir också en vit duk för det omgivande bladverkets vackra skuggspel. Lätta och flyktiga fylls de av syre, likt en bild av människans men också jordens lungor - träden.

I parken finns därtill ett lågmält och mångbottnat verk av Latifa Echakhch, men frågan är ändå om inte de tyngsta bidragen finns inomhus i år. I den forna höladan pulserar beatsen från Santiago Mostyns videoverk "Suedi", gjort till artisten Erik Lundins låt med samma namn. Född och uppväxt i Sverige som andra generationens invandrare rappar han smärtsamt och rakt om upplevelsen av att vara svensk men sällan ses som svensk.

En sekvens i Santiago Mostyns videoverk
Foto: Mattias Givell/Pressbild
En sekvens i Santiago Mostyns videoverk "Suedi".

Mot textens kraftfulla budskap ställer Mostyn två videosekvenser. Den första visar ett par vita muskulösa män som möts på brottningsmattan, och greppar varandra med idrottens och manlighetens självklarhet. Därefter följer klipp ur nyhetsrapporteringens bevakning, som följde de människor som i strömmar rörde sig genom Europas landskap till fots på desperat flykt från krig, katastrofer och fattigdom. Det är ett kraftfullt verk, som med musikvideons slagkraftiga språk konfronterar oss med frågor om identitet och tillhörighet.

Det gör även Anike Joyce Sadiq, på sitt suggestiva vis. En ensam stol väntar på besökarna på konsthallens dunkla loft. I hörlurarna hör jag ljudet av steg, men när jag vänder mig om finns ingen där. Skuggan som kretsar kring min egen på gavelväggen tillhör ingen i rummet. Ändå rör den sig helt nära, i en laddad, symbolisk gestaltning av de kroppar vi inte ser, som vi bannlyst, förträngt eller förvisat. Den andre, den främmande och osynlige, på en gång närvarande och frånvarande.

Utan ord eller drastiska gester förmedlar Sadiqs verk det mest väsentliga. Bara om vi väljer att se och lyssna på varandra, kan vi undvika faran med den enda berättelsen. En bra plats för att börja är årets starka utställning på Wanås.

Konst

”Not A Single Story II”

Utställning med Latifa Echakhch, Peter Geschwind & Gunilla Klingberg, Lungiswa Gqunta, Lubaina Himid, Anike Joyce Sadiq, Marcia Kure och Santiago Mostyn

Visas på Wanås till 3 november

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.