Beröring av galler inger hopp

Kultur Artikeln publicerades

Vad händer om du drar dina händer över gallret som omgärdar graven där Johannes döparens huvud ligger inne i Umayyadmoskén i Damaskus?

Bra fråga, eller hur? Du får en möjlighet till baraka som du kan smeka ditt ansikte med. Baraka anses vara en välsignelse från Gud, eller kanske snarast ett kraftfullt, heligt flöde som strålar ut från mängder av platser och personer i Syrien. Genom kontakt med kraften väcks förhoppningar om att allt från krämpor och sociala problem till barnlöshet ska försvinna.



I förra veckan ,i Damaskus, såg jag en rullstolsbunden kvinna ta sig fram till Johannes grav och söka stöd, tröst och möjligen bättring från den heliga graven. Andra hade mer osynliga skäl för att klappa och kyssa det bronsfärgade gallret kring graven. I samma moské har man även en grav för Muhammads dotterson Husseins huvud. I den gravens galler hade förhoppningsfulla knutit fast tygbitar och scarfar. Några hade även fäst hänglås för att så länge som möjligt vara fysiskt associerade till graven.

Jag har sett detta förr. För femton år sedan såg jag den syriska stormuftin Ahmed Kuftaru långsamt vandra in i en moské för att hålla tal. Den korta, av ålder krumma, mannen mös när en förväntansfull samling sträckte ut sina händer för att beröra hans kropp och klädnad.

Det krävs inte att man är bibelsprängd för att associationen ska komma. Till Jesus och den barnlösa kvinnan som rörde hans mantel, som lärjungarna vill köra bort men som Jesus hjälpte. Genom sin baraka? Det är tydligt att föreställningen har gamla rötter i området.



Det är förundransvärt att det kan vara så. Det är ju knappast så att alla som söker baraka blir botade omedelbart eller någonsin. Men religion lyder andra regler. Intimt förknippad med hopp, nåd, synd, vår egen litenhet inför livets oförklarliga och svårkontrollerbara dimensioner, kan föreställningar om baraka fylla viktiga funktioner för den enskilde oavsett om sjukdomar försvinner eller ej.

Det här bruket ska inte dömas efter dess rationalitet. Inte heller utvärderas efter dess produktivitet på nyliberalt manér. Att ta del av baraka är, för dem som tror på denna föreställning, något som ger livskraft, stöd och tillfälle att fokusera på smärtan och tända hoppet.



Det är en intim och öm scen som utspelar sig. Beröringen av gallret, den smekande rörelsen över det egna ansiktet, koncentrationen, bönerna som mumlas, respekten för andras behov av utrymme.

En del är långväga pilgrimer. Inte minst numera då Syrien blivit populärt bland iranska turister. Alldeles nära Umayyadmoskén ligger Ruqiyyas moské med ytterligare en grav särskilt omtyckt av shiamuslimer. Och det finns många fler. Flera av de mest namnkunniga i islams historia är begravda i Damaskus. Här finns någon för alla.

Som icke-troende kan man förfasas och se på det hela som desperat vidskepelse. Eller så kan man låta sig tjusas av hur vi människor i vår bräcklighet kan finna vägar att värdigt och med enkla medel skapa hopp i en krass och hård verklighet.