Bilden av sig själv

Kultur
Foto:

Gips och köksmoduler har blivit skånske konstnären Clay Ketters välkända signatur. Men hans register är bredare än så. Nu väntar hans hittills största utmaning: en sommar på Moderna Museet.

Artikeln publicerades 22 maj 2009.När Clay Ketter för sjutton år sedan skulle ha utställning på studentgalleriet Pictura i Universitetshuset i Lund var han villrådig. Han hade tröttnat på sina betydelsebärande objekt. Måleri på duk var inget för honom, "det har alltid känts onaturligt". I stället släpade han med sig de byggmaterial han dagligen arbetade med som utställningstekniker. Gipsskivor, spackel, läkt, skruv, verktyg.

Så kan också en karriär ta sin början.

– Jag byggde min utställning på plats, där det enda jag egentligen visste var att jag ville utmana mig själv.

Med spackel på en gipsskiva såg han ett mönster han tyckte om. Och han säger att det var då, den kvällen i Lund, han fick den första känslan av att ha gjort något som, med hans ord, "var jäkligt bra och kunde bli stort". Vad hade han gjort? En gipsmålning, är hans enkla svar. Men också:

– Jag hade gjort något som kunde kallas för målning, utan att måla. Det var en målning om sig själv, en självreflekterande bild. Och jag var såpass kunnig i konsthistorien att jag förstod sammanhanget, och att detta var något nytt och speciellt. Upptäckten gav honom en väg att gå, och när han ett par år senare slog igenom med sina väggmålningar – "Wall Paintings" – var det en vidareutveckling av upptäckten i Lund. När jag inför vårt möte läser recensioner av hans senare utställningar återkommer benämningen "En typisk Clay Ketter". Hans enkla byggmaterial och hans sätt att använda dem har blivit en välkänd signatur, om det så handlar om gips och spackel eller köksmoduler i blanka matta färger.

På Moderna Museet i sommar, hans hittills största utställning, visas mycket nytt men en del äldre verk finns med som referenspunkter. För att markera den väg han gått.

Så vårt samtal handlar om vägen. Hur han gått, och vart han kommit. Men det handlar också om husbygge, musik, fotboll, den amerikanska basketligan NBA ("gudarnas sport"), entreprenörskap, samhällssystem, teknikutveckling, digitalt foto, surrealism, absurditet och en snutta Gud. Och under vår tur genom Uppåkras gamla skola berättar han om det som sedan sex år tillbaka har fungerat som hans ateljé.

– Huset var i så dåligt skick, det hade till och med regnat in, att vi fick gå igenom alltihop. Men nu är det perfekt.

Han bjuder på kaffe. Dricker själv ur en Liverpool-mugg. Visar ateljéns grovlager, finlager – där hans brittiske assistent Simon Willmer håller på och plockar undan – och det han kallar för patineringsrummet, men som lika mycket är ett kreativt stökigt kontor. Ovanvåningen domineras av en musikstudio, från början tänkt för Ketters egna musikprojekt ("som gammal trummis har jag spelat allt, senast var det nån slags countryrockblues"), men som numera hyrs ut till andra musiker. Född 1961 i Maine, USA, men uppväxt i New Haven i delstaten Connecticut, kan han själv tydligt se sin amerikanska bakgrund i bilderna. Lika väl som det blir alltmer tydligt för honom hur hans konstverk i hög grad är självbiografiska.

– En vän som är intresserad av psykoanalys frågade varför alla mina strukturer är stängda. Konstnärer har ofta ett mantra som upprepas. Är detta mitt mantra? Att allt är förseglat och stängt. Jag vet inte, jag kan inte tillräckligt mycket om psykoanalys, men kanske kan en psykoanalytisk tolkning lättare se ett beteendemönster.

Han vill inte analysera för mycket, men gärna resonera. Det är också så han jobbar. Medvetet och omedvetet på samma gång. Förberedd och påläst, men väl skapande litar han på en inre känsla. Ögonblicket. I hans arbetsrum (patineringsavdelningen) finns flera pågående konstverk på väggarna. Ofta utvecklas de under en längre tid, olika saker prövas och assistent Willmer gör idéerna verkliga. Ketter pekar på ett stort fotografi tagit på hög höjd över ett villalandskap, där vägarna och de många små enheterna blir delar i en större, tydlig struktur, och på så sätt refererar till hans bilder med vägar och utplattade dockhus.

– Där någonstans är jag just nu, säger han. Mikromakro. Jag har jobbat mycket med mikro, den lilla världen, men blir mer och mer fascinerad av makro, att se de stora sammanhangen och vad systemet, samhället och grannskapet gör med oss som människor. Jag ser mina nya verk som sociopolitiska kommentarer. Efter drygt tjugo år i Sverige är svenskan utmärkt, och han älskar att hitta rätt formulering. Prövar gärna olika ord för att finna rätt nyanser. Är noggrann. När han kom hit 1988 dröjde det inte länge förrän han startade eget med att jobba som byggare åt Rooseum och andra utställningslokaler.

Hantverkskänslan bar han med sig in i sin egen konst, och när han under senare år till stor del har ägnat sig åt fotokonst kan kan nu känna en längtan tillbaka till byggandet. För hantverkets skull? undrar jag. Nej. Inte därför. Det enda viktiga är formen och gestaltningen. Men varför? För att, som han uttrycker det, "det är lätt att förlora sig i den digitala tekniken med sina oändliga möjligheter".

Hans senaste fotosvit, "Gulf Coast Slabs", är översiktsbilder över husgrunder efter Katrinakatastrofen vid mexikanska golfkusten för några år sedan, där de platta formerna ter sig som hans tidigare måleri. På en galleriutställning för ett år sedan recenserade Mårten Arndtzén fotoserien så här i Kulturradion: "Med en envishet som gränsar till tjatighet har han, gång på gång, lyft fram det där som vi inte ser och tänker på, men som omger oss från morgon till kväll. De fysiska ramarna runt våra liv, gränsen för vår valfrihet. Tillvarons betongfundament. Och den här gången har han alltså låtit naturen göra grovjobbet. Det kunde varit cyniskt, om det inte varit så förbannat bra." Clay Ketter ser själv främst två linjer i "Gulf Coast Slabs"; den självbiografiska, och frågan om existensen.

– Det finns två huvudkategorier av katastrofer; naturkatastrofer – med den underliggande frågan om dessa är Guds straff mot oss – och de katastrofer vi människor utsätter varandra för. Båda dessa katastrofer är representerade på utställningen på Moderna.

Ett par timmar innan vårt möte har sista transporten till Stockholm och Moderna gått. En speciallastbil inlånad från Nationalmuseum tog med sig en stor gipstavla, ett nytt verk i en serie där sidor ur en äldre bygghandbok tryckts på gipsplattor. Så kan en hundraårig byggtradition, som gett kunskap åt Ketter och många andra, men som också lett till konstgjorda material som gips, själv bli konst. Och för Ketter själv var det som att gå tillbaka till början. För att sätta punkt?

– Jag kan göra vad som helst i gips, men det känns som jag är på gränsen nu när det gäller att jobba med gips i min konst. De här nya bilderna är ett sätt för mig att referera bakåt, till något som varit, men samtidigt göra något helt nytt. Parallellt med att jag jobbat med den här utställningen ligger min och min frus byggfirma i startgroparna för att bygga tre hus. Och där blir det bara trä och lera, levande material. Jag kommer aldrig mer att bygga med gips. Varför? För att det har fler brister än fördelar. För att det är ett… skitmaterial. Och det har det tagit mig tjugo år att komma fram till.