Blottade underliv och blått blod

Kultur Artikeln publicerades

I dag är det ganska riskfritt att skapa konst som berör monarkin, skriver Elna Svenle, konstskribent och curator. Så har det inte alltid varit. Fråga både John-Erik Franzén och Peter Dahl. Artikeln avslutar serien Kunglig konst.

I våras skrev konstnären Ulrika Sparre ett uppmärksammat brev till Daniel Westling. Hon hade länge följt diskussionen om Westlings brist på blått blod och ville hitta ett sätt att hjälpa honom.

I egenskap av friherrinna erbjöd hon honom en del av sitt eget blåa blod. Donationen ägde rum på Nacka konsthall den 7 maj. Blodet har ännu inte hämtats ut av Westling, men skulle han vara intresserad finns det kvar på konsthallen fram till den 18 juni, dagen före hans bröllop.

Sparres konstprojekt må ha såväl humoristiska som sensationella inslag. Här ryms dock även ett relevant ifrågasättande av hur vår identitet formas av vårt arv. Verket utgår ifrån debatten om en ofrälses plats i monarkin. Men det handlar också om Sparre själv, som donerar sitt blåa blod eftersom hon inte längre har nytta av det. Som adlig kvinna, gift med en ofrälse, saknar hon rätt att föra släktnamnet vidare till sina barn.



I dag ärdet relativt riskfritt att skapa konst som berör monarkin. Annat var det för 40 år sedan. 1970 målade Peter Dahl en festklädd kvinna som drog upp klänningen och blottade underlivet. Det blev skandal, inte främst för nakenhetens skull utan för kvinnans förväxlande likhet med prinsessan Sibylla, en person Dahl ansåg hysa sympatier för nazismen. När målningen ställdes ut på Göteborgs konsthall var polisen snabbt framme. Kammaråklagaren hade begärt att verket skulle beslagtas på grund av dess sedlighetssårande kvaliteter. Han hittade dock inget lämpligt lagrum för åtal utan lämnade tillbaka målningen några månader senare.

När kungafamiljen själv får välja får konstnärer som Olle Hamngren och Catrine Näsmark måla av dem. Men även beställningsuppdrag kan ibland få ovälkomna följder. John-Erik Franzén gjorde sig känd under 1970-talet för kompromisslösa målningar av knuttar och stora bilar, ibland med ekivoka inslag. Han torde ha förundrats när han i mitten av 1980-talet fick förfrågan att måla ett officiellt porträtt av kungaparet och deras tre små barn. Som man kunde läsa i Erika Josefssons artikel i måndagens Kristianstadsbladet, valde Franzén att ge målningen en platt, emblematisk karaktär. På så sätt tydliggjorde han framgångsrikt att det inte rörde sig om en vanlig barnfamilj utan en upphöjd grupp individer som de flesta av oss, av naturliga skäl, har ett mycket ytligt förhållande till.



I samband meddet officiella avtäckandet av porträttet ska Franzén ha känt sig avogt bemött. Han blev enligt historien inte ens bjuden till den efterföljande lunchen. I vissa kretsar skälldes Franzéns målning ut, i andra ansågs han ha sålt sig genom att överhuvudtaget anta uppdraget. Båda typerna av reaktioner bidrog troligen till den svåra tid som följde i Franzéns liv. I dag hänger målningen på Gripsholms slott och beskrivs av Statens porträttsamling som ett av slottets största skatter.

Framstående fotografer som Hans Gedda, Denise Grünstein och Hans Hammarskiöld har också porträtterat kungafamiljen genom åren. Deras alster är aktuella i en utställning om släkten Bernadotte som invigs på Nationalmuseum nästa vecka. Inte alla som önskar får emellertid tillstånd att visa bilder av Sveriges kungligheter. När den hyllade tyske konstnären Hans-Peter Feldmann ställde ut på Malmö konsthall i våras ville han inkludera drottning Silvia i katalogen. Här fanns redan bilder av Englands och Spaniens drottningar, men hovet tackade nej till att ge dessa dignitärer svenskt sällskap.

Det går naturligtvis bra att porträttera utan att först be om lov. Tony Warren från Ockelbo har under våren uppmärksammats för sin något egensinniga målning av kronprinsessan och Daniel Westling. Den 3 juni rapporterades att Warren äntligen fått överlämna verket till fästfolket. Det symbolspäckade porträttet är gjort som ett stilleben där kronprinsessan förvandlats till ett äpple av den tysksvenska sorten Gloster och Westling till en ofärdig jeanskudde på vilken äpplet vilar.



Om Warrens målningbefinner sig på den mest oförargliga kanten av konstspektrat, återfinns tidskriften Re:Publics senaste nummer på den mest aggressiva. Deras bröllopsspecial går på tvärs med all den feelgood-rapportering som just nu präglar medierna.

I Re:Public attackerar ett antal poeter och konstnärer såväl monarkin som den rådande bröllopshysterin. Här kan man bland annat ta del av Göran Greiders niddikt om prinsessan Madeleines före detta fästman (en text som profetiskt nog skrevs innan förlovningen slogs upp) samt Carl Johan De Geers fotografi av en båt som seglar förbi kungliga slottet, vars segel pryds av en man som blottar allt han har.