Mikael R Karlsson: Bokhandeln som förändrat litteraturen

Frågan är ändå om inte City Lights Books i San Francisco är den kombinerade bokhandel och förlag som har betytt allra mest för den litterära utvecklingen under 1900-talet. Åtminstone för poesins utveckling och ställning i USA. När bokhandeln öppnade, för 65 år sedan, blev den snabbt en tillflyktsort, och plattform, för nya och unga författare som de stora förlagen ignorerade eller inte vågade släppa lösa. Redan 1969 föreslog författaren Allen Ginsberg att grundaren av City Lights, poeten och konstnären, Lawrence Ferlinghetti skulle tilldelas ”ett slags Nobelpris för sin orädda poesi och förlagsverksamhet”.

City Lights Books blev också en vägvisare och modell för andra bokaffärer, med sin profil och atmosfär. I Italien, där Ferlinghetti hade sina rötter på sin pappas sida, ändrade Calusca-bokhandeln i Milano namn till ”Calusca City Lights”. Kort efter att han varit där på besök 1989 antecknar han i sin resedagbok: ”City Lights San Francisco and Calusa City Lights are on the same page culturally and politically”. Några år senare, 1997 öppnades ”City Lights Italia bookstore” i Florens.

Ännu i dag har City Lights en nästan magnetisk dragningskraft på både författare och läsare. De små böckerna i den legendariska ”The Pocket Poets Series” fortsätter att komma ut och det är generöst öppet sju dagar i veckan från 10 på morgonen och fram till midnatt. I trånga, hemtrevliga utrymmen, som sträcker sig över tre våningsplan, ser man överallt människor som sitter och läser. Stärkta av de handskrivna plakat som Ferlinghetti har fäst upp i varje rum: ”Educate yourself. Read!”, ”Books not bombs” eller ”Where Streets of the World meet the Avenues of the Mind”. På väggarna hänger pamfletter med dikter, affischer och foton av de författare som genom åren har varit här och läst sina texter: Gregory Corso, Jack Kerouac och Gary Snyder, men även ett par ryssar: Andrej Voznesenskij och Jevgenij Jevtusjenko. Poeter som Ferlinghetti skapade viktiga kontakter med.

Inför Ferlinghettis stundande 100-årsdag 2019 har det nu påpassligt kommit ut två böcker som befäster hans viktiga författarskap. Den omfångsrika ”Writing Across the Landscape 1960-2010: travel journals” och en nästan anspråkslös liten samlingsvolym med dikterna. Den har den självklara titeln ”Ferlinghettis Greatest Poems”. Den sistnämnda har utgivits av City Lights medan resedagböckerna kommit ut på Liveright Publishing Corporation.

Båda volymerna avslutas med långdikten ”At Sea”, Ferlinghettis lyriska bokslut, skriven i Belize 2010 och dedicerad till Pablo Neruda. En diktare som han tidigt beundrade och som han även träffade vid ett par tillfällen. Dikten präglas av hans humanistiska inlevelse och klarsyn. Men även av att han, som den visuella poet han tidigt blev, fortfarande låter sina bokstäver och diktrader rytmiskt dansa över boksidorna.

Trots att Ferlinghetti oftast förknippas med den så kallade ”Beatgenerationen” – ett begrepp som Kerouac i slutet av 40-talet hade myntat för att beskriva sin umgängeskrets för författaren John Clellon Holmes – så ser han sig aldrig som någon renodlad Beatförfattare. Hans poetiska rötter fanns först hos Ezra Pound och T S Eliot och senare i Jaques Preverts mer vardagliga dikter. Snarare ansåg han sig vara en del av en tidig poetisk motkultur i Amerika och att den nya plattform som denna erövrat i San Francisco egentligen var en större rörelse där tidens författare och konstnärer sökte nya uttrycksformer, bortom alla litterära trender och traditioner.

Visserligen publicerade han flera av de tongivande författarna från Beatgenerationen, inte minst i den stadigt växande ”The Pocket Poets Series” men samtidigt var han noga med att City Lights Books inte skulle vara liktydigt med Beat. Han tackade därför nej till att ge ut Jack Kerouacs ”On the Road”. Något som han visserligen senare ångrade och delvis kompenserade genom att ge ut Kerouacs ”Book of dreams”.

Även Allen Ginsbergs tidiga dikter refuserade han. Men när denne, några veckor senare, åter sökte upp honom och visade utkasten från en diktsvit som han just då arbetade med, som bar titeln ”Howl” – och som Ginsberg tidigare läst några avsnitt från på det berömda Six Gallery – gick han direkt hem och skrev ett brev: ”Jag gratulerar dig till början på en stor karriär. När får jag manuskriptet?”

Detta blev början på en lång och kreativ vänskap. Den blyge, reflekterande och lyriskt lågmälde poeten Ferlinghetti balanserades intressant av Ginsbergs explosiva och otåliga verbala kaskader. De framstod som två diktare på ett gungbräde, var och en utrustad med en mycket personlig dynamo, men med helt olika energier och laddningar.

När Ginsbergs samling ”Howl och andra dikter” kom ut 1956, som nummer fyra i The Pocket Poets Series, gjorde den snabbt både författaren och förläggaren berömd. Boken hade tryckts i 1500 exemplar i England, på det lilla tryckeriet Villiers och den första upplagan passerade alla nålsögon. Men 500 ex i den andra tryckningen beslagtogs genast av tullmyndigheterna vid införseln till USA. Tulltjänstemannen Chester McPhee slog fast att hela framställningen var obscen och att det var hans och polisen skyldighet att hindra att denna bok kom i något barns händer.

I den påföljande rättegången uppträdde Ferlinghetti, och flera andra författare och kritiker, som försvarare. City Lights stod också till slut som segrare i målet, Ginsbergs bok nådde hisnande upplagesiffror och Ferlinghetti kunde ståta med titeln ”förläggare av förbjudna böcker”.

Kort efter att Ferlinghetti 1955 blev ensam ägare till City Lights (han hade sedan 1953 delat ägarskapet med Peter Martin) publicerade han också sin första egna samling ”Pictures of the gone world”. Titeln associerar till Rimbauds ”Photographies des Temps passe” och framkallar en visuellt rörlig bildpoesi. Samlingen återkom sedan i sin helhet i genombrottsboken ”A Coney Island of the Mind”, utgiven av New Directions, ett förlag i New York som sedan har publicerat de flesta av hans böcker. 1976 tolkade jag hela ”A Coney Island of the Mind” till svenska i boken ”Själens cirkus”, på Cavefors förlag.

Några av de längre dikterna från denna: ”Självbiografi” och ”Skrotsamlarens obligato” betecknade författaren själv som ”Oral Messages”, spontant uttalade ”muntliga meddelanden”. Texterna växte fram genom experimentella läsningar till jazzmusik, ofta tillsammans med författare som Kenneth Rexroth och Allen Ginsberg och The Cellar Jazz Quartet.

Långdikten ”Självbiografi” kom tidigt att få en avgörande betydelse för den svenska poesin. 1963 skrev Sonja Åkesson sin eleganta och berömda feministiska ”replik till Ferlinghetti”, som blivit en riktig milstolpe i den svenska lyriken. Där Ferlinghettis manliga diktjag bohemiskt glider fram i tillvaron och nästan utvecklar Ikaros-vingar så konstaterar Åkessons kvinnliga diktjag att det hos henne endast är en tyngande puckel som växer fram.

Ferlinghetti har själv alltid betraktat den akademiska poesin som en hämmande och död diktform. Han vill i stället vaska fram poesin ”ur det innersta, estetiska tomrummet, ut ur klassrummet” och föra ut dikten på gatorna och till människorna där. ”Som diktare vill jag peka på det onda, tala högt och tydligt, skrika så högt att någon måste lyssna. Jag vill skaka om folk, sparka dom i ändan tills dom lyssnar”. Utifrån detta perspektiv har han engagerat skrivit om USAs förödande roll i Vietnamkrigets ohyggligheter, i kärnvapenupprustningen och i landets behandling av fattiga och utsatta länder.

Denna poesi som väckarklocka och provokativ ögonöppnare har Ferlinghetti konsekvent hållit fast vid genom alla år. I diktsamlingar, romaner och teaterpjäser. Han introducerade även tidigt pamfletten och flygbladet som ett effektivt politiskt och poetiskt vapen. Det omedelbara, vardagliga tilltalet blir ändå aldrig till någon förenklande megafonpoesi. Något som beundransvärt präglar även de senaste texterna i samlingsvolymen ”Greatest Poems” är nyfikenheten, allvaret, klarspråket och en virtuos lekfullhet.

Tillsammans skapar detta Ferlinghettis särmärke som författare: en direkt och användbar brukspoesi som visar sig spegla de viktiga och avgörande existentiella frågeställningarna.

Fotnot: Thomas Kjellgren är kulturskribent, före detta chef för Kristianstads konsthall.