Bob Hansson skriver roligt om öst och väst

Bob Hansson

"Vips så blev det liv"

(Ordfront)


Bob Hanssons bok i dag, "Vips så blev det liv", saknar genrebeteckning. Men den förenar på ett överlag fruktbart vis släktkrönikan med den självbiografiskt färgade utvecklingsromanen.

Morfar var under andra världskriget frivilligsoldat på finska sidan mot ryska framryckningen, sedermera pusselfabrikör. Mamma hårt arbetande (och still going) kallskänka. Biologiska pappan länge och mest frånvarande, så död. Och Bob själv? Ett tidigt mobbningsoffer som söker och successivt finner överlevnadsstrategier.



Hansson har ända sedan debuten med diktsamlingen "Heja världen!" (1998) varit en ojämn författare, både mellan och inom böckerna.

Mera än till åtstramning och finslipning har han – och där spelar sannolikt hans bejublade scenframträdanden in – litat till charmen och det fria flödet. Hans första roman, "Gunnar" (2007), var fylld av starka enskildheter, men helheten uteblev. Färggranna trådar, ingen varp.

Här har han hittat en fungerande komposition som lyckas knyta samman historierna.

Med reservation för de återkommande referenserna till en miljöapokalyptisk debattbok signerad Andreas Malm – snart är allt förbi och människan utplånad till följd av koldioxidhalterna och växthuseffekten – och möjligen för en stundtals aktiverad predikoton som i didaktisk förnumstighet inte står Björn Ranelids efter, så tror jag ändå att detta är hans främsta litterära verk. Och rent objektivt definitivt största satsning: nästan 350 sidor lång.



Bob Hansson som ett slags epiker? Ja, varför inte? Poeten äger en berättartalang som sannolikt kan utvecklas och förädlas, men redan i dagens bok lyckas han hålla ett antal bollar (och decennier) i luften utan att förlora markkontakten.

Det är inte utan att man vill jämföra med en annan, ett år yngre och förvisso globalt något mera beryktad helsingborgare – Henrik Larsson. Henke. De spelar inte i samma division, men de hade kunnat dela plan.



Betydande partier i dagens bok utspelas i olika delar av Indien. Där finns, i syd, en dyrkad flicka och en lika ekonomiskt solid som svåröppnad släkt. Framför allt en plats vid Ganges där en guru, kallad BabaBaba, huserar med benägen hjälp av två tungviktiga tyska hippies. Längtan och tantrasex, alternativa och frigörande vägar.



Indienresenärerna är otaliga i svensk och annan västerländsk litteratur. Vad Bob Hansson i en kombination av egofixering och öppenhet särskilt lyckas skildra är den komiska kollisionen mellan "öst" och "väst".

Han är inte bara dråplig och lätt räddhågsen i situationerna, han är också – månne beroende på ett konstituerat utanförskap – sublimt komisk på en så basal nivå att scenerna då den indiske polischefen lär sig "helikoptern" av den fängslade svenske sanningssökaren lockar fram ett slags universella skratt.