ººFör att vara en biografi är detta en bok som säger väldigt lite om sin huvudperson.

Kung Carl XVI Gustaf framträder närmast som ett svart hål mitt i en motsägelsefull värld av ålderstigna traditioner, oerhörda privilegier, fastlagda ritualer och tvingande plikter men också gränslöshet och arrogans.

Det är betecknande att författarna i efterordet pliktskyldigt slänger in några ord om kungens personlighet och vardagslivet hos familjen Bernadotte. Visst har vi dessförinnan fått oss en del anekdoter och berättelser till livs som skulle kunna sägas porträttera monarken – detta med hans, som det beskrivs, längtan till ett annat liv än det kungliga är ju vad som givit boken dess titel. Men det är långt till en fullödig personteckning.



Vad vi i stället ges skulle kunna vara en socialpsykologisk studie av den miljö kungen fötts in i och rör sig inom. Innehållet är inte alls ointressant. Tyvärr saknas dock varje form av analys, ja det saknas överhuvudtaget ett sammanhållet perspektiv. Boken präglas av en motsägelsefullhet – den kan rentav i viss mån sägas bekräfta vad den utger sig för att kritisera.

Vi rör oss i en miljö där män med makt tar för sig av omgivningen. Det är inte bara krokodilkött och unga kvinnor "från förorten" som man åtnjuter – i bokens första del berättas det om hur den man som utsetts till fadersfigur åt den unge Carl Gustaf (vars egen far ju tidigt dött) brukat ingå i ett gäng nöjeslystna potentater som vid ett tillfälle skapat ett magnifikt litet skådespel med hjälp av inhyrda "dvärgar som fick sköta en komplett modelljärnväg" vilken sedan attackerades av "störtbombare i miniatyr".

Den fullvuxne monarkens umgänge består av idel herrklubbar; kvinnor förekommer som sexuellt eggande tillbehör vid festligheter. I de mest omtalade avsnitten, som faktiskt framstår som trovärdiga eftersom det är tydligt att flera olika källor berättar om samma sak, framträder bilden av en slags obetald prostitution, där unga kvinnor skickas efter till jaktfester och rekreationsresor.

Kungagänget har, skriver Thomas Sjöberg i förordet, "ganska utstuderat tagit för sig" av dessa kvinnor. Samtidigt anser sig författarna uppenbarligen föranledda att betona att de som vittnat om sitt kungaumgänge i dag är "mogna och eftertänksamma kvinnor", som tar avstånd från det som skett och då också från det egna beteendet. Horstigmat sitter djupt – uppenbarligen krävs det en avbön för att dessa källor ska tillmätas trovärdighet.

Ungefär här finns det centrala problemet med boken. Dess avsikt är inte att moralisera, försäkras det i efterordet. Men det är en försäkran utan större värde.

Samtidigt som det framställs som ett problem att kungen inte tycks efterfölja den jämlika moral som sägs råda i kungariket Sverige så beskrivs inte människor i boken på ett jämlikt sätt. Framför allt gäller detta för kapitlet om den påstådda kärleksaffären mellan monarken och Camilla Henemark (ett avsnitt där man för övrigt faktiskt undrar över källorna).

Här finns en ton som pendlar mellan lystenhet och indignation, ett sätt att karakterisera den föregivna älskarinnan och hennes umgänge som inger obehag.



"La Camilla" utgjorde ett "exotiskt inslag" i gänget, får vi veta, och hennes ursprung redogörs för med precision (inte bara nigeriansk pappa utan dessutom mamma med "samiskt blod i sig"). Hon drev en klubb där gästerna bestod av "freaks som gick omkring nakna" och hade, minsann, en väninna som var både full och påtänd, som betedde sig pinsamt och saknade "vett och etikett".

Här tycks berättandet mest gå in för att kittla det behov av ytligt förfasande, av att dra ned andra i dyn, som elakt sladder bygger på.

På en annan plats i boken ger dock samma typ av sladder en tämligen klar ögonblicksbild av den typ av könshierarki som "Den motvillige monarken" trots allt skildrar.

Den anonyma källan E berättar att ett par "lite äldre" kvinnor följt med på en resa med kungagänget till Åre. De skildras negativt som gnälliga och bortskämda. E, den unga kvinnan vars egen roll i sällskapet tydligt framgår, "förstod aldrig vilken funktion de hade".