Hörde ni journalist Björn af Kleens Sommar i P1 för snart ett år sedan? Det var ett av den sommarens bästa och gav en inblick i såväl hans ämne i den uppmärksammade boken ”Jorden de ärvde” (den svenska adeln), som i hans egen uppväxt i Dalarnas Hedemora (”...de som stannar i Hedemora riskerar att få sin dalabild solkad”, skriver han i en artikel).

Programmet finns med, fast uppstyckat, i den artikelsamling som nu släpps. Här är texter från 2003 och framåt, publicerade i bland annat Sydsvenskan, Expressen, Café och Metro. Ämnena är flera, stilen mjuk och personlig, alltid välskriven och med ett beundransvärt driv. Han tvekar inte över att beskriva personer, kläder och miljöer, han är duktig på det och det sätter färg på hans texter. Som i mötet med James Ellroy på Sverigebesök, där en kortintervju på ett hotell blir ett mindre mästarprov.

Ge honom en sak, tänker jag, vad som helst, och vips, du har tretusen övertygande tecken i retur. En styrka, men däri ligger också faran. Ibland tycker jag det tuggar tomt och jag tappar mitt engagemang. ”P.S.” har över 250 sidor. Några för många.

Endast den avslutande texten är ny. Ett reportage om inspelningen av ”Paradise Hotel”. Där visar af Kleen sitt adelsmärke. Närvaron. Blicken. Personlig och granskande. Det är här och nu, men aldrig enbart. Samtidigt som han låter situationerna leva, har han en fin förmåga att lyfta dem till en högre nivå.

Skildringen av ”Paradise Hotel” närmar sig inte bara människorna och jargongen, utan skildrar även mångas längtan att synas, dokusåporna och de enorma löneklyftorna i denna märkliga tv-värld. En sorgeresa.