Björn Hellberg har vid det här laget producerat ett 20-tal böcker om sin sympatiske och vid det här laget snart pensionsmässige kommissarie och hans kolleger vid polisen i den fiktiva Staden (som i varje fall definitivt är en Stad någonstans i Skånetrakten). Han har sitt egen stil och sitt eget sätt att uttrycka sig, Hellberg, och det lyser igenom rejält i böckerna. Den torra humorn och ordkrängandet – jag kan tänka mig att Hellbergs böcker är lite av en vattendelare, som man antingen älskar eller hatar. Själv småroas jag av hans trivsamma tungvrickarformuleringar (penn-vrickar, kanske?), och de mysiga deckargåtorna i sann Christie- eller Midsomer-anda.

Man vet på ett ungefär vad man får när man har en deckare av Hellberg i händerna, och Sankte Per är inget undantag. Hellberg är en perfekt hängmattelektyr – trivsamt, underhållande, och egentligen utan några större krav på läsaren.