Duglighet. Det är 1900-talets adelsmärke. Lauritz Lauritzen är duglig. Han vet att bygga järnväg, broar och tunnlar över norska fjäll. Till och med den tyska adeln, ur vilken han förälskar sig i Ingeborg, tar han sig an och besegrar. Kompetens och inte anor är den nya tidens melodi. Och Lauritz kan den sången. Även hans bror Oscar är högst duglig. Han vet att bygga järnväg, broar och tunnlar över den vidsträckta afrikanska kontinenten. De båda bröderna erövrar med hjälp av sin ingenjörskonst den moderna tiden, den tid de så naivt föreställde sig skulle bli den fredligaste av alla eftersom krig var något som kunde förpassas till den barbariska dåtiden. Vi vet hur det gick. Deras liv mellan 1901 och 1919 utgör navet i ”Brobyggarna”, den första romanen i Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet”.

Från början var de faktiskt tre bröder. De blev i tidiga barnaår faderlösa. Pappan var en fattig fiskare utanför norska Bergen. Havet tog honom. Men pojkarna fick i och med det något annat istället. De fick en möjlighet att helt förändra sina och sina efterföljande generationers livsförutsättningar. Då Lauritz, Oscar och Sverre tidigt i livet visar prov på exceptionell ingenjörsbegåvning tas de omhand av en borgerligt punschdoftande välgörenhetsorganisation. Välgörarna åtar sig att låta bröderna genomgå en fin ingenjörsutbildning i Dresden. Rättare sagt, den finaste av alla utbildningar. Det outtalade motkravet är att de återvänder till det norska Vestlandet för att bygga en sedan länge efterlängtad järnväg i det svårtillgängliga norska bergslandskapet.

Jan Guillous sätt att berätta om hur bröderna tas omhand av sina välgörare ger en avslöjande bild, kanske medveten, om välgörenhetens baksida. Om de tre bröderna inte hade varit sådana exceptionella ingenjörsbegåvningar, så hade de för all framtid förblivit de fattiga pojkar de föddes till. Välgöraren har som bekant alltid en möjlighet att välja den som ska räddas. I det ligger något djupt orättvist. Skattebetalaren som bidrar till ett gemensamt välfärdssystem har lyckligtvis inte rätten att välja. Med tanke på att Jan Guillou i den här romanen ger sig i kast med att berätta 1900-talets historia är det alls inte långsökt att läsa in en kritik av ett utjämningssystem som bygger på välgörenhet. Jag menar, är det något som är signifikativt för 1900-talets Norden så är det bygget av välfärdsstater.

Det är bara Lauritz som återvänder för att betala av välgörenhetsskulden. Oscar flyr till den tyska kolonin i Östafrika efter att ha blivit grundlurad, på det mest förödmjukande sätt kan tilläggas, av en prostituerad som han förälskat sig i. Han vågar inte se varken sin mor eller sina bröder i ögonen. Därför ger han sig iväg och läsaren får följa hans högst framgångsrika och äventyrliga liv på den afrikanska kontinenten. Om Sverre blir det däremot alldeles tyst efter det att han flytt till England med en annan man. Lauritz kan inte, där han kämpar för att med sitt anletes svett betala av de tre brödernas skuld, förlåta den yngste broderns homosexualitet. Han förbannar återkommande den där ”pederasten” för hans läggning. Ordet pederast, som för något årtionde sedan genom Jan Guillous försorg orsakade så mycket offentlig uppståndelse, tycks fortfarande vara ett av hans favoritord – i alla fall att döma av hur ofta det används i romanen.

Osynliggörandet av Sverre är intressant. Effekten av det blir nämligen att man mer än en gång undrar vad den där Sverre egentligen har för sig i det depraverade England. När Lauritz på ett så förbannat perfekt och bicepsspännande sätt har tagit sig igenom sin femtioelfte snöstorm eller Oscar dödat sitt femtioelfte storvilt på ett utomordentligt skickligt sätt blir det omöjligt att stoppa tanken på vad för slags klubb eller liknande som den där bögen Sverre befinner sig på och vad han egentligen har för sig där. Tystnaden omkring honom är så att säga uppseendeväckande, den gör honom intressant. Det är förstås alls inte omöjligt att det sätt på vilket han lyfts ur berättelsen är ett sätt att mellan raderna berätta om hur de homosexuella historiskt sätt har osynliggjorts: till och med av modernitets- och framstegsälskande personer som Lauritz. Vi får se. Dyker Sverre upp i kommande romaner stärks den tesen. Gör han det inte så får det väl krasst konstateras att han är osynliggjord helt enkelt.

Det är ett stort och våghalsigt projekt som Jan Guillou ger sig in i med ”Brobyggarna”. Han är lite som Lauritz då han bygger en stenbro hundra meter över ett helvetsgap av lodräta klippväggar och den dånande Kleivefossen långt där nedanför. Det gäller att inte få svindel och tappa balansen.

Romanen i min hand är lite släktkrönika, lite äventyrsroman, lite kärleksroman, lite historieskrivning, lite kritisk granskning, lite instruktionsbok för överlevnad i vildmarken, lite föreläsning om järnvägs-, bro- och tunnelbyggen och så vidare. Och trots den uppenbara risken att sorteras in under en varken hackat eller malet-rubrik måste jag säga att det i slutänden faktiskt blir ganska mycket av den här romanen. Det kan inte vara annat än en bragd att utan alltför många suckar föra en läsare genom nästan sexhundra sidor som till stor del utspelar sig på järnvägsbyggen i Norge och Tyska Östafrika. Om duglighet är 1900-talets främsta adelsmärke ska det villigt erkännas att Jan Guillou är en av våra främsta 1900-talsmänniskor.