Med det återkommande fotografitemat är det tydligt vad dödsboet efter Marilyn Monroes teaterlärare Lee Strasberg vill illustrera med ”Fragment”. Marilyn Monroe uppkrupen på en barnkarusell försjunken i James Joyce ”Odysseus”. Marilyn Monroe uppkrupen i bäddsoffan med ett exemplar av en Heinrich Heine-bok. Marilyn Monroe på mage på gräsmattan med ett grässtrå i munnen, läsandes Walt Whitmans ”Strån av gräs”. Marilyn Monroe på lunch med Karen Blixen, i armarna på vännen Truman Capote, i samspråk med excentriska poeten Edith Sitwell.

Illustrationen av den litterära Marilyn. Den belästa, intellektuella, missförstådda blondinen, som i verkliga livet, utanför vita duken, tyckte att böcker – inte diamanter – var en flickas bästa vän.

När Marilyn Monroe dog i sitt hem i Brentwood den 5 augusti 1962, 36 år gammal, efterlämnar hon all sin kvarlåtenskap till sin mentor och grundare av Actor’s Studio i New York, Lee Strasberg. När hans änka i sin tur, för lite över tio år sedan, går igenom sin makes samlingar hittar hon två lådor med anteckningsböcker, överklottrade brevpapper med dagboksanteckningar, försök till egna dikter, allt signerat Marilyn.

I händerna på franske förläggaren Bernard Comment och familjen Strasbergs rådgivare Stanley Buchthal tecknas en ”ny” bild av filmstjärneikonen, med hjälp av hennes egna, ibland frenetiskt nedtecknade, men fragmentariska ord.

Just fragmentarisk är ledordet här. Marilyn Monroe låter med ömsom naiv, ömsom skolad skrivstil (anteckningarna är kopierade) skymta en återkommande känsla av otillräcklighet (framför allt efter flykten från Hollywood till New York i Method acting-händerna på Strasberg). Hon snuddar i sina naturmålande fåtaliga dikter vid någon sporadisk självmordstanke. Ventilerar högst allmängiltiga funderingar kring relationer, depressioner, åldrande.

”Fragment” klär återigen av sexsymbolen Marilyn. Men det som blottas är inte vad de manliga redaktörerna, eller nobelkandidaten Antonio Tabucchi i sitt förord, vill fånga – den sköra, missförstådda och underskattade fjärilen. Utan en kvinna som i grund och botten delar och uttrycker alla kvinnors längtan, fåfänga, bekymmer, tvivel och behov. Varken mer eller mindre.

Inte någon ikon. Inte något intellektuellt underbarn. Inte någon med behov av självförhärligande.

Istället blir det uppenbart att det samlade materialet, de där två lådorna med osammanhängande, sporadiska anteckningar och utkast, varken besvarar några frågor eller ställer nya.