Poetisk och stark Kung Oidipus

Men i vägen står det orakel och den myt som via Sofokles tragedi ”Kung Oidipus” spritt sig över världen som en allmängiltig bild av människans fundamentala känsloregister – rivalitet, svartsjuka, bekräftelsebehov, kärlek – och som i vår tid väl mest associerar till Freuds radikalt utformade Oidipuskomplex. Det handlar om sonen som omedvetet dödar sin far och äktar sin mor och straffar sig själv genom att sticka ut sina ögon med en nål. Men myten är inte bara av psykoanalytiskt intresse, utan bär inom sig frön till fantastiska estetiska bilder och konstnärligt fruktbara skapelser.

När Malmö Stadsteater nu tar sig an den norske dramatikern Jon Fosses språkligt eteriska och gentemot Sofokles originaltext berättarmässigt näraliggande pjäs har man på ett utsökt sätt här hittat en verkningsfull balans mellan myten och det verkliga livet, mellan tidlösheten och den sceniska närvaron i nuet.

Det konstnärliga resultatet torde inte förvåna någon, ty produktionsteamet består bland andra av regissören och koreografen Kajsa Giertz (tveklöst en av Sveriges absolut främsta teatermakare just nu), scenografen och ljusdesignern Sven Dahlberg och Malmö Stadsteaters egen huskompositör Anders Ortman.

Med andra ord samma arbetslag som de senaste åren på samma scen satt upp en utomordentligt stilfull ”Snövit” och en bejublad crossover-föreställning med en koreografiskt och musikaliskt präglad ”Carmen” i starkt lyrisk dräkt.

Konceptet är snarlikt även i ”Kung Oidipus”, och ensemblen består i stort sett av samma skådespelare och dansare som då.

Att förhålla sig till Fosses språkligt omisskännliga förtätning och suggestiva rytm, hans repetitiva repliker och lyriska skiftningar mellan mörker och ljus, kräver sin sceniska uttydare.

Här har man effektfullt letat sig fram till ett slags stiliserad scenisk ur-formel, där den gravitetiska dialogen mellan de på scenen ständigt närvarande skådespelarna – som i olika tablåer gestaltar en rad olika dramafigurer, inklusive Oidipus vars repliker delas av dem alla – varvas med musiksatta dans- och sångnummer som vackert och smärtfullt får illustrera det tragiska dramats mest djupgående innebörder.

Denna blott drygt en timme långa poetiska och starka föreställning är ytterligare ett tecken på Giertz geni som uttolkare och gestaltare, och den rekommenderas varmt.