Romanens omslag pryds av en tecknad naken kvinna med skira älvvingar. Hon svävar i luften och håller en strålande stjärna. Det är en elektrisk lampa i stjärnans mitt som skapar ljuset.

Bilden är en fransk artonhundratalsaffisch. Den återkommer i romanen, som ett vykort den manlige huvudpersonen Max skickat till dottern Greta från en av sina resor. Kvinnan är en symbol för den elektriska kraften, förklarar Max. ”Själva generatorn, som alstrar kraften, är en man. Men han är inte med på bilden.”

Max är elektrokemist och en central figur i elektricitetens utbredande. Större delen av romanen utspelar sig i Malmö, där han leder stadens elektricitetsverk. Max och hustrun Marie, som istället söker sig till den ”inre” världen i form av litteratur, konst och Hans Larssons filosofi om intuitionen, bygger på Eva F Dahlgrens egen farmors far och mor. Men det handlar inte om en dokumentärroman. Romanfigurerna är fiktiva karaktärer, de verkliga förebilderna till trots.

Dahlgren är en författarinna som konsekvent följer en linje. Genomgående utforskas den moderna historien och dess människo- och natursyn via personer med anknytning till henne själv. Arbetet inleddes med ”Min farfar var rasbiolog”, debuten från 2002. Hon har också skrivit en bok med egna erfarenheter som grundval, ”Det här är inte jag”, där temat är utbrändhet. I den låter hon huvudpersonen Felicia finna en själsfrände i August Strindberg. Här, i ”Det vita kolet”, låter hon Strindberg i egen fysisk person dyka upp tidigt i romanen. Han är en olycksbådande figur som utstrålar både vansinne och en förmåga att genomskåda.

I förstone tycks det mig vara ett klumpigt och onödigt grepp att låta Max stöta ihop med en prototypiskt histrionisk strindbergsfigur. Men även Strindberg finner så småningom sin plats i denna miniatyrkalejdoskopiska tidsskildring. Flera av romanfigurerna ter sig förvisso som rätt tydliga representanter för olika rörelser i tiden: Pigan Linnea som är revolutionär socialist. Prästen Holger som tvivlar och slutar på dårhus där han skriver sitt traktat om den ”världsfarliga elektriciteten djävulens härjande bland människor”. Den unga rakryggade Kersti som är nära att knäckas av sin utomäktenskapliga förbindelse med Max men på romanens sista sida uppträder som testförare av en elektricitetsautomobil – en representant för den moderna tidens nya kvinna.

Eva F Dahlgren lyckas dock sammanföra dessa tydligt tidstypiska gestalter i romanen utan att det känns alltför konstruerat. Detsamma gäller för de tydliga nickningarna mot vår egen nutid.

Dahlgren är en spännande, säregen författarinna som samtidigt rör sig inom vissa idag mer eller mindre centrala frågeställningar.