”Han är stabil den gossen, tänkte Jasselin för minst tjugonde gången sedan de lärt känna varandra.”

Den här typen av homosociala ryggdunkningar är det fullt av i franske riksprovokatören Michel Houellebecqs nya roman. När de inte öppet uttrycks, i tanke eller tal, ligger de inbäddade i beskrivningar av olika romanfigurer eller tankekedjor där agnar skiljs från vetet i det Frankrike som är romanmiljön.

Dessa Houellebecqska betraktelser av det dagskulturella franska landskapet, och dess möjliga nära anstående utveckling, är, trots den brutala händelse som inträffar i bokens senare del, till stor det tämligen godmodiga till sin natur. De provokatoriska råsoparna uteblir alltså. Men nog känns författaren igen.

Såsom den besatthet av rangordningar och status som är så välbekant hos Houellebecq. En besatthet som här dock samtidigt förnekas. Romanens huvudperson, konstnären Jed Martin, arbetar inledningsvis på en tavla med titeln ”Damien Hirst och Jeff Koons delar upp konstmarknaden mellan sig”. Men han kan inte fullfärdiga tavlan - den förstörs, och det i missnöje över dess utformning snarare än ilska över konstmarknaden.

Det finns många exempel på verkliga personer som figurerar i romanen; mest spektatulärt är att Houellebecq även skriver in sig själv i den. Och det inte bara som en person Jed Martin inleder början till en vänskap med, utan också i rollen som offer - vilket tillåter författaren att, liksom i den publicerade brevväxlingen med filosofen Bernard-Henri Levy (Ennemis publics, 2008), utgjuta sig om hur avskydd han är i det franska litterära landskapet.

Michel Houellebecq är nu inte precis någon Pierre Bourdieu. Han har i tidigare romaner både underhållande och vasst pekat på det samtida samhällets utslagsningsmekanismer (Konkurrens till döds är en titel som direkt gör sig påmind), men med Kartan och landskapet gör han inte mycket mer än uttrycker en slags gottköpt och lätt reaktionär elegi över värdenas förfall.

Både Martin och Houellebecq själv framstår som höjda över köpslåendets och karriärmedvetenhetens väsen. Deras framgång är inte sökt: den bara är, och de båda männens yrkesverksamhet kännetecknas av en periodvis total hängivenhet samt respekt för hantverket. När Jed Martin blir förmögen på sin konst är hans reaktion framför allt förvåning. Pengarna används bland annat till ett stycke skog och olika anordningar för att hålla omvärlden på avstånd därifrån – med tiden också till olika tekniska lösningar i det slutliga konstprojektet att skildra förgängelseprocesser och ”växtlighetens seger”.

Så går konstnärens utveckling från genombrottet med avfotograferade Michelinkartor till en djupdykning ner i landskapets mylla. Spänningsförhållandet mellan det stora och det lilla, överblick och sönderfall, storslagenhet och patetisk reträtt går igen på flera plan i romanen. Och över allt vilar en doft av förfall, förruttnelse.

Det hjälper inte att bokens sista tredjedel består av en mordhistoria. Det hjälper inte att Houellebecq erhöll Goncourtpriset för den när den kom ut i Frankrike. Jag blir bara precis vare sig imponerad eller engagerad. Tvärtom dras jag med ner i den allmänna atmosfären av tilltagande kraftlöshet och död. Till slut orkar jag knappt uppbringa tillräckligt med energi för att ens ha en åsikt om denna roman.