När Barak Obama var som bäst var det nästan som att lyssna till Martin Luther King. Inte underligt att hans ständiga tal om förändring väckte miljoner amerikaners förhoppningar om ett annorlunda och bättre USA. Människor längtade efter något nytt. De var trötta på Bush. De ville förändring.

Nu har Obama suttit mer än 1 000 dagar vid makten. Hur han har klarat sig är ämnet för Tariq Alis ”Obamasyndromet”. Inte ens de mest fanatiska anhängarna jublar längre över Obama. De högt uppskruvade förväntningarna har kraschlandet. Längtan efter förändring var så stark att vi ignorerade det vi borde vetat, det Malcom X visste för femtio år sedan: ”Tron på att en enskild person ska kunna åstadkomma avgörande förändringar är naiv. Det är inte en president som kan hjälpa eller skada oss, det är systemet”.

Tiden har bekräftat giltigheten i hans ord, men det är lätt att fastna i det mediala historieberättandets personfixerade nät. Förhoppningarna om förändringar har frusit fast. Obama lovade att stänga tortyrfängelset på Guantanamo. Det har han inte gjort. Han lovade att verka för fred i Mellanöstern, men han tiger om israeliska folkmord och fortsatt utbyggnad på ockuperad mark. Det är logiskt att Obama inte protesterar mot Israels mur när USA bygger sin egen mur längs gränsen mot Mexiko.

Tariq Ali påpekar att det tidigt blev tydligt att talet om förändringar inte skulle infrias. Obamas första åtgärd som president var att utnämna Bushs försvarsminister Robert Gates till sin egen. Gates var en CIA-veteran med erfarenheter från demokratibekämpning i Centralamerika. Lawrence Summers, en av de mest framträdande svindlarna under 2008 års finanskris, utsågs till chef för det nationella ekonomiska rådet. Sedan utnämndes en lång rad män med nära kopplingar till storföretagen. Ordföranden i kommittén för miljökontroll var ombud för oljebolag. Kommittén för läkemedelslagstiftning leddes av en anställd från läkemedelsindustrin. En nära allierad till Coca Cola hade ledningen över kommittén för dryckeslagstiftning.

Storföretagens inflytande var knappast en tillfällighet. IBM, Google och stora advokatbyråer hade betalat för den. Goldman Sachs, J.P. Morgan, Lehman Brothers och andra finansföretag som svindlat och bedragit för hundratals miljarder dollar hade skänkt stora summor till Obama. Korruption kallas systemet i andra länder. I USA kallas det sponsring. Sammanlagt var Obama sponsrad med närmare en miljard dollar. Med sådana siffror är det begripligt att talet om förändring har förblivit tal.

Det har för övrigt tystnat i takt med att det blivit tydligt att Obamas politik har varit en fortsättning på Bushs. Två områden är särskilt utsatta för Tariq Alis kritik. Försvarsutgifterna är skyhöga och med tanke på att USA under många år kommer att institutionalisera sin närvaro i Irak kommer de att förbli höga. USA står för fyrtio procent av världens militärutgifter. Tjugo procent av landets budget går till militären.

Nobelkommitténs tanke om att ett fredspris till Obama skulle fungera som inspiration har visat sig misslyckad. Tvärtom har kriget i Afghanistan eskalerat. Det är det längsta krig USA någonsin har utkämpat.

Att de ökade insatserna inte leder till fred är uppenbart, men mest besviken är Tariq Ali över att Obama sålde förändringen av sjukvården till försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin.

Tomas Polvall är frilansjournalist