Barnläkaren Natalia åker över gränsen för att tillsammans med en kollega vaccinera, läka och hjälpa ett sextiotal barn på barnhem – barn som blivit föräldralösa på grund av hennes egen krigiska nation.

Utan större svårighet kan man sluta sig till att Natalia är serb och att barnen är bosnier i den serbiskamerikanska debutanten Téa Obrehts roman ”Tigern i Galina”. Obreht vill skildra Jugoslaviens sammanbrott och dess tragiska konsekvenser i all dess motsägelsefullhet, inte skriva en partsinlaga, och därför är namn på folk, städer och floder ändrade, förtäckta.

Särskilt som bokens egentliga huvudperson, den älskade morfadern – som växte upp i boktitelns Galina dit en tiger flydde från Belgrads zoo under andra världskriget – själv inkarnerar konflikten när han, en katolik, gifter sig med en bosniskmuslimsk kvinna.

Morfadern har just dött när Natalia reser till barnhemmet och större delen av romanen handlar om morfadern och hans mystiska, rent fantastiska berättelser om allt från tigerns hustru till den ”dödslöse” – en odödlig man – som han då och då mött under sitt liv, trots att han till vardags är en högst förnuftig person.

Morfadern är en modern, fördomsfri man och en upplyst läkare, likväl lever han med djupa rottrådar i Balkans folkliga och mytologiska mylla. Den mylla som författaren tycks antyda utgör alla före detta jugoslavers livnärning, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.

”Tigern i Galina” är en fängslande, medryckande och medkännande roman, som snarast består av ett dussintal sammanfogade, närmast sagolika berättelser. Som just äger sagans kraft, mångtydighet och visdom, vilket överraskar en smula med tanke på att författaren är blott 26 år gammal.

Boken hyllades rejält när den förra året utkom i engelskt original. Téa Obreht är född i Belgrad, men familjen flydde när kriget bröt ut och bor sedan länge i USA. Hon skriver med en förbluffande auktoritet. Förföriskt skickligt fångar hon in läsaren i sitt berättarnät med mänskliga tigrar och tigriska människor, kringvandrande spelmän och spöklika Ahasverusgestalter.

Mot slutet blir författaren visserligen själv så förförd av sin egen, morfaderns, hågkomster att romanens nu och ramberättelsen med Natalia tenderar att försvinna.

Men en sådan obalans måste man förlåta en så ung och påfallande begåvad berättare. ”Tigern i Galina” är en exceptionell, rent självlysande (debut)roman.