Sune Friströms stadsvandring i bokform går med tredje delen utanför den forna fästningens gränser. Det blir en både trivsam och lärorik färd i alla väderstreck.

När Kristianstad upphörde att vara fästning vid mitten av 1800-talet raserades fästningsvallarna, boulevarderna anlades och staden expanderade. Fängelset, som stod färdigt 1846, hade redan byggts utanför vallarna. 1864 invigdes länslasarettet. Under decennierna som följde, främst runt sekelskiftet, växte stadsdelen Östermalm fram mellan och omkring dessa byggnader.

Torrläggningen av Nosabyviken på 1860-talet, under ledning av engelsmannen Milner, möjliggjorde expansionen. Drygt hundra år senare byggdes en ny stadsdel, Österäng, på den gamla sjöbottnen. Vid tiden för torrläggningen var det framför allt Söder som befolkades och industrialiserades. 1850 hade Kristianstad 5000 invånare. 1900 var antalet 10300.

Jämfört med Friströms tidigare böcker i serien tar den här ett betydligt större område i anspråk. Den sträcker sig från Ekenabben över Udden och västerut till Vilan, från Östermalm upp mot Österäng och Kulltorp och över till Näsby och Gamlegården. Dessutom görs avstickare till Hammarshus och Lilla Hammar.

Redan en titt i innehållsförteckningen vittnar om bokens mångfald och bredd. Här finns artiklar om Tekniska skolan, Egna Hem, Gratia Dei, Yllefabriken och högskolan för att nämna bara några få. Men omfattningen gör även att en del saknas. Kanske borde Arenan varit med, kanske stadsbiblioteket kunde fått en sida eller två, kanske villorna på Vasagatan några rader.

Liksom i tidigare böcker varvas detaljerade uppgifter om arkitektur med mer allmänna upplysningar om tiden och stadens befolkning. Kombinationen fungerar bra, och allra bäst är Friström när han omsorgsfullt redogör för flera märkvärdiga byggnader och fastigheter på Östermalm, inte sällan med gamle stadsarkitekten P L Håkansson som upphovsman. Kuriosa och stadshistoria får man på köpet.

Korrekturläsningen har blivit stadigt bättre för varje del. Men lite slarvigt är det att fundationsbrevet som kung Christian skrev på sätesgården Hammar år 1614 ges två olika datum i boken, 22/5 och 23/5. Förstnämnda datum är det korrekta.

På mig har boken i synnerhet två effekter. För det första vill jag läsa mer. Och flera av platserna som omskrivs har, vill jag minnas, behandlats utförligt i Gamla Christianstads årsböcker och separata småskrifter. Det skulle givetvis innebära ett väldigt, måhända orimligt, merarbete för författaren, men för läsaren vore en källförteckning eller förslag på vidareläsning av stort värde.

Bokens andra effekt är av nostalgisk art. Flera gånger under läsningen funderar jag på om det verkligen var ett riktigt beslut att flytta från Kristianstad. En jämförelse mellan huspriserna i stan och saldot på mitt bankkonto skingrar dock snabbt eventuella flyttdrömmar.

Och i det avseendet är Sune Friström till föga hjälp. Hans inspirerande bok kommer förmodligen leda till att jag den närmsta tiden ägnar åtskilliga arbetstimmar åt läsning som alls inte genererar någon inkomst.