Sparsmakad estetik har präglat Eva Ribich’ poesi alltsedan debuten 1997. Hennes sjätte diktverk, ”Vi vaknar”, utgör inget undantag. Titelns vi består av ett jag och ett du och vad läsaren – på boksidor som aldrig rymmer mer än fyra rader – får följa är en sommardag från solens uppgång till nedgång. Och, till sist, ett löfte om ännu en dag.

Detta löfte, satt i kursiv, korresponderar emellertid med en fråga (även den kursiverad) tjugo sidor tidigare: Vilken dag är den sista?

Så låter Ribich oss ana något om sommarens – eller livets, kärlekens – bräcklighet och utmätta villkor. Och det finns andra perforeringar av lyckan och idyllen: klippan som under vattnet fortsätter ”ända ner”, blommorna som blommar som mest nu, molnens mörker, rummet som spricker upp inifrån av ”ljudet”. Eller så här, i en nästan mystisk trerading: ”Solen brinner/ långsamt upp/ för oss”.

Naturkrafterna och dess speglingar av dova hot och mänskliga insikter kan ändå inte förta intrycket av lyriskt tyglad kärleksberättelse, från rullgardin och veranda (”Omkring dig/ vecklas dagen ut/ /som om den/ börjar i dig”) via den lediga platsen (”vår plats”) på den lena klippan med havsutsikt till promenaden i skogen, kakorna med pärlsocker på serveringen, eftermiddagssvalkan i sängen, kvällsdoppet.

Utan att hemfalla åt adjektivstinn sensualism diktar Ribich pregnant, sinnligt, med en öppenhet för det konkretas erotik: ”Vi har/ nektariner i händerna/ /Frukt i munnen”. Eller för den lilla åtbördens betydelsemättnad: ”De två smultron/ jag plockat/ /rullar jag ner/ /i din öppna hand”.

Det är ofta återhållet vackert, lågmält och finstilt, vilsamt och innerligt. Och med en fin balans mellan land och hav, du och jag, sötma och sälta.

Din andning, kan det heta, ”mot min kind” – just i det taktila och i själva andningen (vilken läsaren lätt anammar och delar) har Eva Ribich nog sina främsta poetiska tillgångar.

I all skenbar eller rentav förrädisk enkelhet är detta ett konsekvent utfört diktverk, stillnat, moget och lite vemodigt.