Klassen sätter sig i skinnet

NY BOK. Roman

Eija Hetekivi Olsson

”Ingenbarnsland”

(Norstedts)

Jag växte upp i Hisings-Kärra strax utanför Göteborg. Bakom mitt radhusområde sträckte sig Angeredsbron över Göta Älv från Hisingen till fastlandet och nordöstra Göteborg. Från vårt utkiksberg kunde vi skymta betongkolosserna i Gårdsten, Angereds Centrum, Lövgärdet. Områdets rykte ekade över till oss i radhusen. Vi fick aldrig åka över till Angered själva. Det kändes både farligt och spännande.

Eija Hetekivi Olssons debutroman ”Ingenbarnsland” handlar om Miira som växer upp i just Gårdsten under 1980-talet. Romanen är framförallt en klasskildring. Det handlar om hur det är att växa upp som ekonomiskt, etniskt och socialt underordnad.

Läsaren får följa Miira genom hela grundskolan. Till sitt stora förtret tvingas hon gå i en finsk specialklass. Hon sitter fast i det hon kallar finneballebubblan. ”Hon skulle lära sig sämre svenska än Vera och hon var en invandrare trots att hon var född i Sverige.”

Miira ser sina föräldrar slita sönder sina kroppar på underbetalda lågstatusyrken och alla omkring henne verkar slå in på samma väg. Men inte hon, ”i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes.”

Hon ska ta sig någon annanstans och snattar stora och viktiga böcker från bokhandlarna i stan. Under tiden roar hon sig med att ifrågasätta vuxenvärldens självklarheter och avslöja deras hyckleri. ”Det var okej att heta hora och skitskalle och att bli tafsad på, men det var inte okej att reagera mot det. Det var också okej att bli kritiserad av fröken men inte okej att kritisera fröken.”

Hon är inte den som lider i stillhet. Hon sparkar bakut vid varje orättvisa. Och ett led i att bli vuxen, hennes bild av vad det är att bli vuxen, är att tygla sina impulser utan att för den sakens skull utveckla ett vuxensamvete. Man kan slå tillbaks, men på rätt sätt.

Eija Hetekivi Olsson visar med säker hand hur klasstillhörighet sätter sig i skinnet och finns kvar hur många gånger man än duschar eller byter kläder. Vi bär alla med oss de platser vi växt upp på. Och i Miiras fall handlar det om ödsliga skolgårdar utan klätterställningar, nedslitna och skitiga trappuppgångar, betong och stenansikten.

Men likt ramsan där katten tar råttan och råttan tar repet så står även de underordnade över andra rent ekonomisk, etniskt eller socialt. Under finnarna finns de nya invandrarna, under Miiras familj står missbrukarna. Och Miira skäms om hon har mer än någon annan.

Hon skämdes också, för att hon men inte de hade nya kläder. Och för att de nu kände sig sopigare jämte henne, så som hon kände sig jämte snobbarna.

I brist på annat vänder hon sin ilska mot staten, mot Palme och de andra politikerna som finns någon annanstans och aldrig har varit i Gårdsten.

Han tyckte det var okej att hon fick hänga i trappuppgångarna och i pundarvåningen och bli bortjagad av poliserna och deras hundar. Att hon fick frysa, kissa i tunnlarna och hoppa i de trasiga hissarna. Sitta isolerad i finneballeklassen och bli efterbliven.

Eija Hetekivi Olsson beskriver hur det är att växa upp i en miljö där man aldrig är trygg och alla är ute efter en. Den är baserad på författarens egna upplevelser under uppväxten.

Jag kan inte låta bli att hålla med den trötta kommentarsförfattare på nätet som konstaterar att han inte känner till en enda bok som ger en positiv bild av en finsk uppväxt i Sverige. Men troligtvis faller en sådan på sitt eget grepp; vem vill i sanningens namn läsa om en lycklig uppväxt? Vad har en sådan skildring att säga oss i dag?

För visst är de problem som Hetekivi Olsson tar upp större idag än på 80-talet. Segregeringen har ökat, fattigdomen också. Och det finns en poäng i att visa att problemen inte är nya. Det understryker hur absurt det är att de fortfarande inte är lösta.