Med jaget i fokus

NY BOK. Essäsamling

Ingrid Elam

”Jag. En fiktion”

(Albert Bonniers förlag)

”Och vi konungar och furstar av de tusen möjliga inom oss är själva undersåtar, fångna själva i någon större varelse, vars jag och väsen vi lika litet fattar som vår överman sin överman.” Den meningen återkommer ofta i mitt medvetande då jag läser Ingrid Elams skärskådning av det berättade jaget i skönlitteraturen. Gunnar Ekelöf formulerade meningen om furstarna och de tusen möjliga inom oss. Tanken är han dock inte ensam om. Tvärtom. Subjektets instabilitet och mångtydighet tematiseras ofta i modern litteratur. Speciellt i den kanoniserade moderna litteraturen. Det visar Ingrid Elams bok.

”Jag. En fiktion” rymmer ett anspråk som jag länge längtat efter. Ingrid Elam vågar med hjälp av den ”stora” litteraturen brottas med den ”stora” frågan om vad eller vem ett skildrat jag är – på knappt tvåhundra sidor behagligt essäistisk svenska ska tilläggas. Att ge sig i kast med en sådan uppgift är mycket vågligt. Att hon dessutom på ett förtjänstfullt sätt ror iland projektet kan bara beskrivas med ett ord: skickligt. Hon har lyckats utomordentligt väl med det som dagens litteraturvetenskap är i stort behov av, litteraturvetenskapliga böcker utan litteraturvetenskaplig ton. Jag hoppas fler följer i hennes spår.

En stor del av verken Ingrid Elam lyfter fram till analys är sådana som finns på litteraturvetenskapliga kurslitteraturlistor runtom i landet. Från Sapfo, Dante och Rousseau rör hon sig bekymmersfritt till Carina Rydberg och Lars Norén. Det är både en förtjänst och lite av ett problem att utgångspunkten så tydligt är det borgerliga samhällets kanoniserade litteratur. En förtjänst är igenkännbarheten. En annan förtjänst är att det är få saker borgerligheten varit så intresserad av som jaget och individen. Vill man vara elak över klassgränser skulle man kunna säga att borgerlig litteratur ytterst är att betrakta som en osund fixering vid jaget och dess problem att finna sig själv. Så den litteraturen sitter förstås som hand i handske för Ingrid Elams syften. En naturlig följdfråga blir: Hur står det till med jaget i litteratur som inte kanoniserats av den ängsligt identitetssökande medelklassen?

Det finns, eller har i alla fall funnits, litteratur som sökt sig andra mer kollektiva vägar. Ta Ture Nerman exempelvis. Han hoppades, för länge sedan bör tilläggas, att den individfixerade borgerliga skönlitteraturen skulle upphöra då socialismen segrade. I den kulturpolitiska stridsskriften ”Den röda ungdomens väg” (1919) ger han uttryck för att socialistisk konst till slut ska se till ”att vi slipper den tröttkörda individualpsykologien, att vi inte mer intresserar oss för den enskildes små individualistiska krämpor och bohämens plåstrande med sin sjuka själ”.

Han var långt ifrån ensam om att tro detta. I en betydande del av 1920- och 1930-talets arbetarlitteratur var det berättade jagets funktion en annan än i borgerlig litteratur. Jagets betydelse är i den arbetarlitteraturen primärt inte en fråga om individens identitet utan om klassens ekonomiska realitet. Jaget är likt en sista spelmarker som är det enda den fattige har att spela ut i livets orättvisa spel.

Även om jagberättelsernas ideologiska och sociala roll hade kunnat utforskas mer så är Ingrid Elams tolkningar både nyans- och infallsrika. Hon ser saker jag aldrig förr sett i den litteratur hon lyfter fram.

Speciellt bra är det när hon jämför litterära jag. Ett exempel är jämförelsen mellan jaget i August Strindbergs ”En dåres försvarstal” och Victoria Benedictssons dagboksjag: två jag som vållade skandal i 1880-talets debatt om äktenskapet och kvinnans roll i samhället. Ett annat exempel är jämförelsen mellan Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” och Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”.

Genom uppmärksamma och inspirerande läsningar visar Ingrid Elam att en tillsynes enkel fråga om vem jag är inte har något enkelt svar. Allt som oftast är jag den som för tillfället råkar vara furste över de tusen möjliga inom mig.