”Jag ska låta dig utstå stor vedermöda, när du blir havande. Med smärtor skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara och han ska råda över dig.” (1 Mos 3:16) Länge var kvinnans enda möjligheter i livet att bli nunna eller fru och moder. Hon fick underkasta sig mannen eller underkasta sig Gud. Många gånger var det säkert samma sak.

Även om många kvinnor i världen fortfarande är underkastade otaliga riskfyllda förlossningar så har kvinnor i väst lyckats ta makten över reproduktionen, i alla fall på så sätt att vi kan se till att inte bli med barn. Men makten har också blivit ett ansvar. Och ett förbud mot att ”lura på” någon ett barn.

Idéhistorikern Patricia Lorenzoni har skrivit en essä om olika bilder av moderskap. Vi har alla en relation till mödrar, både privat och i vårt gemensamma medvetande. Lorenzoni tar bland andra upp fåret Dolly, Ellen Ripley i Alienfilmerna, Medea, Dolly Parton och jungfru Maria. Men hon reflekterar också över sitt eget förhållande till moderskap. För som kvinna är det något man alltid konfronteras med. Det är något man måste ta ställning till.

Att tala om moderskap är att tala om kroppar, att alstra och föda ett barn är att vara kropp. Men man är kropp på ett annat sätt, man är inte främst ett sexuellt objekt. Lorenzoni exemplifierar det hela genom debatten om offentlig amning. Bara bröst är ju sällan provocerande på en badstrand, därför kan man dra slutsatsen att det är amningen i sig som ses som obscen. Kanske handlar det just om att kvinnans kropp genom amningen blir någon annans. ”Kanske ligger det stötande i att den ammande kvinnan liksom håller upp en skylt framför mannens blick, en skylt som säger: inte för dig /.../ Ty den ammande kvinnan signalerar tydligt: mina bröst är inte dina.”

Stundtals är essän akademiskt resonerande, ibland djupt personlig. Det handlar om längtan efter och rädslan för att skaffa barn. Detta dras ofta till sin spets i 30-åren då ungdomens rädsla för att bli gravid hos många byts mot rädslan över att aldrig bli det. Något händer även hos Lorenzoni som aldrig tidigare längtat efter barn. Hon funderar över sin nyväckta längtan, var kommer den ifrån?

Om kärleken till ett barn handlar om att föra de egna generna vidare, varför kämpar då vissa människor så hårt för att få adoptera barn som bär andras gener?

Vår tid domineras av synen på det biologiska barnets outbytbarhet och det har allt mer börjat talas om rätten till ett barn. Detta flyter lätt över i rätten till ett eget barn. Och på surrogatmarknaden har man hittat arbetskraften som ska förse medelklassen med dessa barn. Den västerländska kvinnans makt över reproduktionen har revolutionerats på bekostnad av kvinnan i tredje världen.

Få saker är så meningsbärande i vår kultur som moderskapet och i sin korta essä lyckas Patricia Lorenzoni lyfta fram många olika bilder. Den enda mamman hon är oförmögen att skildra är sin egen. ”Varför skriver jag inte om mamma? Varför undandrar jag henne min berättelse?” Hennes egen mor framstår som en kompakt klump av ogenomskinlighet. Vissa saker står vi helt enkelt för nära för att kunna se klart.