Detta är en väldigt vacker utgåva. Bloomsburiansk, om ni förstår vad jag menar. Både omslag och inlaga skulle kunna vara gjord av Vanessa Bell, Virginia Woolfs syster men jag kan inte få det bekräftat.

Boken liknar inte en Norstedts-bok utan mer det lilla förlaget Persephone i London som, tillsammans med Murbräckan och Ellerströms, tillhör mina utseendemässiga favoriter i bokhyllan.

1981 översatte Margareta Ekström ”Orlando”, som tidigare inte funnits på svenska. Hon skrev också ett intressant förord. Därefter har boken kommit ut med olika omslag men med samma innehåll 1989 och 1993 samt 2005, denna gång med omslag från Sally Potters filmatisering från 1992 (med två kvinnor omslingrande i samma bädd – naturligtvis. Mest säljande kanske).

Jag funderar en hel del på det här. Det verkar vara standard i Förlagssverige, att man hellre trycker om än att satsa på nyöversättningar. Självklart hade en sådan varit dyrare – fast inte så dyr, översättare tillhör inte direkt den grupp som drar in mest pengar – men man hade vunnit fler läsare. En översättning tenderar att åldras snabbare än originalet.

Nu kan man hävda att trettio år ändå inte är så gammalt. Det finns en mängd titlar med äldre översättningar än så som ständigt kommer i nytryck. Låt oss titta på detta prov:

So she stood mournfully at the drawing-room window (Bartholomew had so christened the library) dragged down by the weight of the crinoline which she had submissively adopted. It was heavier and more drab than any dress she had yet worn. None had ever so impeded her movements. No longer could she stride through the garden with her dogs, or run lightly to the high mound and fling herself beneath the oak tree. Her skirts collected damp leaves and straw. The plumed hat tossed on the breeze. The thin shoes were quickly soaked and mud-caked.

Så hon stod sorgsen vid fönstret i förmaket (ty så hade Bartholomew börjat kalla biblioteket), förtöjd vid krinolinen som hon helt fogligt anlagt. Den var tyngre och tråkigare än något klädesplagg hon hittills burit. Ingenting hade till den grad hindrat hennes rörelser. Nu kunde hon inte längre ströva omkring i trädgården med långa steg tillsammans med sina hundar, eller springa snabbt upp till den höga kullen och kasta sig på marken nedanför sin ek. Hennes kjolar samlade fuktiga löv och visset gräs. Hennes plymagerade hatt vrenskades i vinden.

Jag ger mig. Denna översättning håller än; den fångar fint den lätt antikvariska stil som präglar originalet samtidigt som den har ett fint flyt på svenska. En kontroll med två sjuttonåringar bekräftar mitt intryck; även en ung person fångas av språk och stil och finner det naturligt med vissa högstämda ord. Man kan bara gratulera Margareta Ekström till denna bragd.

Historien, då? Den är om möjligt än mer aktuell idag än på 1980-talet. Kanske till och med mer än när Virginia Woolf gav ut den 1928. Med tanke på queerteorier, på Pride-festivaler och på att vi nu för första gången får en barnbok med pronomen ”hen” så skriver den sig rakt in i nutiden. För vem är egentligen Orlando? Han föds som man på 1500-talet och omskapas (omskapar sig?) till kvinna på 1700-talet.

Det fina i kråksången är att det egentligen inte har någon betydelse under denna tid. Hennes liv är lika fritt som innan, hon rider, älskar och lever som hon vill. Hennes klass försäkrar henne ett fritt liv.

Det jag alltid tyckt är så deprimerande med boken är att Virginia Woolf så tydligt visar vilken förfärlig hämsko 1800-talet var. Samtidigt med krinolinens intåg fängslades kvinnorna i hemmen – något som ju tydligt syns i citatet ovan. Och man kan nog med fog påstå att vi fortfarande arbetar för att bli av med den krinolin som fortfarande kväver kvinnor och hindrar oss från att gå ensliga stigare efter nattens inbrott och fordrar att vi kommer på strategier för att slippa sextrakasserier i det offentliga rummets Egypten – för att bara ta två exempel.

För det mest befriande med Orlando är just hans/hennes åsikt att kön inte spelar någon roll; det är samhällets konstruktioner som antingen befriar eller förstör. Kärlek, det kan man ha till flera och olika personer.

Sara Stridsberg är inne på samma område i sitt förord – som gärna hade kunnat få vara fylligare. Men en vinst med hennes text är att hon ser likheter mellan drottning Kristina och Orlando, mellan Sverige och England. Så även kopplingar till nutiden.

Det är inte sällan roligt när klassiker kommer i en ny upplaga. Den här gången är inget undantag.