När Mare Kandre blott 42 år gammal dog 2005 stod hennes litterära stjärna i topp. Titlar som ”Bübins unge”, ”Aliide, Aliide”, ”Quinnan och Dr Dreuf” och ”Bestiarium” hade rönt berättigad uppmärksamhet av såväl läsare och kritiker som författarkollegor både i Sverige och utomlands.

Den gåtfulla och liksom främmande verklighet som framträder i hennes romaner och noveller är verkligen mycket suggererande och pendlar konstant mellan fantasibildernas översinnligt bländande ljus och skräckromantiska skuggor; manifesterar sig någonstans mellan den lyriska visionen och den onda sagan.

Efter hennes död spekulerades det omedelbart – och kanske inte helt utan grund – om hon möjligen kan ha begått självmord, vilket inte heller läkarutlåtandena tydligen uteslöt. Kommentarerna i media var hur som helst talrika, liksom de många röster ur det litterära Sverige som ville presentera just sin bild av fenomenet Kandre.

Någon som omedelbart efter dödsbudet började skissa på en bok om henne var litteraturvetaren Mattias Fyhr, som nu gett ut en drygt 300-sidig porträttbok med titeln ”Skitigt vackert mörker”. Det är ett slags kombinerad dokument- och minnesskrift om författaren och den goda vännen Kandre, men också ett kritiskt arbete som uttryckligen vill korrigera den mediala bilden av henne, även om det inte alltid framgår på vilket sätt Fyhrs Kandre-bild på djupet skiljer sig från den officiella.

Den rikligt bild- och fotoillustrerade boken utgörs så av Fyhrs och Kandres mejlkorrespondens, inspelade samtal och andra dokument, inklusive kommentarer och minnesbilder av Fyhr själv och andra författare, kritiker och vänner som var bekanta med Kandre. Korrespondensens fokus ligger i hög grad på de bådas huvudsakliga gemensamma intresse: den gotiska skräcken i litteraturen, bildkonsten och filmen. Men även små vardagliga samtal och kommentarer har här getts stort utrymme.

Moraliskt kan man diskutera Fyhrs beslut att här ”visa allt” genom att oredigerat också publicera Kandres högst privata mejl. Att han inledningsvis bedyrar att ”Mare skulle ha gillat min bok” är ju hans och inte hennes ord. Dessutom tillför just de elementen inte alltid något särskilt väsentligt till bilden av Kandre som människa och författare. Som det nu står blir läsningen tvärtom rätt tunggrodd och bitvis ointressant till följd av den myckna mängden överflödiga trivialiteter.

Och på vilket sätt Kandre, som i sitt eget författarskap var en mästare på berättarekonomi och suggestiva utelämnanden av information, skulle ha uppskattat deras oredigerade samtals evinnerliga ”nä... jamen... mmm... jasså...” är inte helt lätt att begripa.