Hon jobbar som frivillig på ett hundhärbärge och på fritiden träffar hon sina fyra sympatiska väninnor. Hon har fått ihop det med en försäkringsutredare som hon inte riktigt vet om hon ska fördjupa relationen med eller inte.

Säg nu att in på scenen, alltså till den lilla staden, kommer genom en slump en förhärdad och cynisk paparazzo, som känner igen henne på hennes karakteristiska blå ögon, och att han inleder en katt och råtta–lek för att få årtusendets scoop.

Detta är vad Monica Alis fjärde roman ”Den okända historien” handlar om.

Som stil eller genre är ”Den okända historien” chick lit, vilket definitivt har en poäng. Dels för att prinsessan Dianas biografiska liv var kantat av en dramatik av det slag som man endast tror att författare till såpoperor kan hitta på. Sådan dramatik är en tacksam kontrast att använda till de språkliga markörer, och de värderingar som dominerar i chick lit.

Problemet i Alis fall är att hon måste balansera den kunskap alla läsare bär med sig om Dianas biografiska liv, och addera det till det fiktiva småstadslivet som den avhoppade prinsessan lever i ”Den okända historien”.

Hon måste få oss att glömma vad vi vet om Diana för att anamma hennes Lydia. Och det funkar sådär, vilket är synd för romanens bärande idéer, men ännu mer beklagligt eftersom karaktärernas charm och trovärdighet är genrens stora behållning. De övriga karaktärerna är ännu mera skissartade, och ärligt talat kunde åtminstone två av väninnorna strukits för att ge mer koncentration åt berättelsen.

Men en annan poäng i att skriva som en chick lit är för att den här – på sitt sätt sedesamma berättelse – är som gjord för att placeras på hyllan bredvid skvallertidningarna, och strax under den romantiska kiosklitteraturen.

Vad Ali tycks ha tagit fasta på är att skvallret om en person som prinsessan Diana inte handlar om att få kunskap, utan att uppleva sensation – fast inte i ordets nedlåtande betydelse, utan som förnimmelse. Personerna i skvallertidningarna har funktionen att vara objekt som vi diskuterar relationer, normer och moral runtomkring. Ali drar denna funktion ett steg längre utan att vara nedlåtande mot läsaren.

Är det någon som får bära hundhuvudet är det snarare paparazzis och de omständigheter som skapar ett monstruöst kändisskap.

”Den okända historien” är en gestaltning av vad det kan vara att försöka bryta sig ut ur ett sådant monster, det är tänkvärt och respektfullt utfört, men det engagerar inte eftersom kändisskapets blanka sidor ligger i vägen för gestaltningen av vad som kunde vara ett verkligt liv.