Bombastisk Ranelid lugnar ner sig och berättar Malmöhistoria

Kultur Artikeln publicerades

Björn Ranelids ”Fantastiska kvinnor i vattentornet” är en roman med dokumentärt underlag. Tre kvinnor följs genom förra seklet och samtidigt lämnas utrymme åt en del självbiografiskt material när kvinnornas och Ranelids vägar korsas.

Roman

Fantastiska kvinnor i vattentornet

Författare: Björn Ranelid

Förlag: Albert Bonniers förlag

Visa mer...

Björn Ranelids ”Fantastiska kvinnor i vattentornet” är en roman med dokumentärt underlag. Tre kvinnor följs genom förra seklet och samtidigt lämnas utrymme åt en del självbiografiskt material när kvinnornas och Ranelids vägar korsas.Under 1900-talets första decennier var Malmö en expansiv industristad med snabbt växande befolkning. Det vattentorn som uppförts så sent som på 1870-talet visade sig underdimensionerat och togs ur bruk. Istället inreddes tornet med enkla bostäder för mindre bemedlade. Bland dem fanns paret Lilly och Preben Anker. År 1930 fick de dottern Ingrid, som blir huvudperson i Björn Ranelids ”Fantastiska kvinnor i vattentornet”. De andra fantastiska kvinnorna är Ingrids grannar och vänner, den ryska flyktingen Olga och Stella, som jobbar på Mazettis chokladfabrik och blir mor till John, som på femtiotalet blir skolkamrat med och vän till Björn Ranelid.

Det är alltså så att Björn Ranelid själv hör till bokens framträdande personer. Det är till honom Ingrid (eller hennes verkliga förebild med annat namn) vänder sig för att föreslå att han ska skriva den berättelse som nu föreligger.

Hustrun Lilly blir därav djupt deprimerad och super sig fördärvad, varefter hon hoppar från vattentornet och slår ihjäl sig.

Det dröjer dock långt in i historien, som följer Ingrid genom livet. Hennes far som vid sidan om jobbet som rostknackare på Kockums varv är amatörboxare går, som boxare har för sed, en match för mycket. Han lider därefter av yrsel, som leder till att han faller från sin vanskliga position vid skrovet och omkommer. Hustrun Lilly blir därav djupt deprimerad och super sig fördärvad, varefter hon hoppar från vattentornet och slår ihjäl sig. Vid båda dessa tillfällen har Ingrid gripits av onda föraningar, och i syner sett sina föräldrar falla mot döden.

Detta är av betydelse för boken, eftersom Björn Ranelid vid några tillfällen i sitt liv haft liknande oförklarliga erfarenheter. För dessa redogör han när boken lider mot sitt slut, han vill gärna göra det i opposition mot en naturvetenskap som han räknar med ska ställa sig negativ eller rentav hånfull till sådana fenomen. Jag tror han har fel, kanske avsiktligt, för att etablera en meningslös distinktion mellan känslans, aningens och litteraturens värld och den vetenskapliga. De flesta naturvetare jag mött finner ingen vits i att underkänna människors rätt till sina egna upplevelser. Många drivs tvärtom av lockelsen i det till synes oförklarliga som möjligen i sinom tid kan bli förklarat.

Björn Ranelid har ju en vana att excellera i ett ofta bornerat och bombastiskt bildspråk, ofta oprecist, som han gärna upprepar och formelartat återkommer till. Så är det i början av den här boken, men sedan infinner sig, mellan del 1 och 2 av bokens sex delar, ett lugnare, mer stillsamt och avklarnat litterärt idiom. Det är avgjort till berättelsens fördel. För en berättelse är detta, den brister däremot när det gäller att gestalta och levandegöra.

Det går bra för Ingrid. Hon möter en trettio år äldre man, professor i teoretisk fysik, som hon får en son med och som hon ärver. Hon kan flytta till hans stora hus i en finare del av Malmö, dit hon tar med sig väninnorna. Här finns som ofta hos Ranelid en moralisk, för att inte säga moralistisk, appell. Den som gör väl går det väl.