Bonnier - en svensk dynasti

Kultur

Två granskande reportageböcker om familjen Bonniers utkommer i dagarna. Kulturskribent Jan Karsson ger sig in i landets dominerande mediesläkt och möter arvstvister, patriarker, en judisk historia och frågan om det kulturella kapitalet.

Artikeln publicerades 21 september 2013.

Reportageböcker
Björn af Kleen:"Lucke & Lull – arvet efter en Bonnier" (Weyler)
Bernt Hermele:"Firman. Bonnier – Sveriges mäktigaste mediesläkt" (Leopard förlag)

Mot slutet av hans nya bok, Lucke & Lull – arvet efter en Bonnier, skriver Björn af Kleen det kanske mest förbjudna: ”Ju djupare jag borrar mig in i Bonnierfamiljens kärna, desto mer frågande blir jag inför det kulturella kapitalet.” Underförstått menar af Kleen att det symboliska, sociala och ekonomiska kapitalet – med flera enskilt lysande undantag – generellt betytt mer för familjens medlemmar än bildning, högkvalitativ bildkonst och litteratur. Ekonomiskt kapital kan brutalt och sakligt översättas med pengar.

Och Anna Toss skallförst i tingsrätten, sedan hovrätten bli tillplattad. Non grata, trots att Lucke ibland tycks haft bättre kontakt med henne än med hans fem legitima barn. Juridiken är ingen glasklar disciplin. ”Bastarder ärver inte”, som en av familjens advokater säger. Anna Toss är jämngammal med halvbrodern Jonas, författare och numera retirerad VD. Hon är frukten av en utomäktenskaplig förbindelse mellan Lucke och Lull, Lukas Bonnier och Margareta Toss. Lucke bossar för veckotidningshuset Åhlen & Åkerlund, Lull förvandlar Kamratposten till en politiskt medveten publikation för barn och ungdomar. Han ger oss Fantomen och Fib/Aktuellt, hon väcker frågor om imperialism, miljöförstörelse, rasism.

På ytan ett omaka par. Han förströdd folkpartist, hon övertygad vänsterpartist. De delar andra saker: flirt, passion, sexualitet, delvis i tidens anda, särskilt tydlig kanske i den framgångsrika (vecko)tidningsbranschen. Samtidigt är de lika. Hon mansmagnet, han kvinnotjusare – ensam om att ha haft parallella affärer är han för övrigt knappast i familjehistorien. Och fastän politiskt radikal är Lull trots allt världsvan och självmedveten läkardotter. Långt senare tar KOL honom, alkoholdemens henne.

Björn af Kleenlåter denna relation och dess rättsliga konsekvenser bilda utgångspunkt för ett vidgat reportage och resonemang kring vad som nog med rätta kallas en dynasti. Patriarkerna styr på ett eller annat vis, de är i bästa fall godhjärtade despoter med lätt begränsad förkärlek för nepotism. Men makten måste inlemma nästa generation och nästa. Klenoden måste vårdas.

Kanske kan man med författaren se ”finansdynastin som en sista fungerande feodal enhet”. Pengarna förenar medelst band och bindningar. Principen om delägarskap och bred involvering av också den yngsta sjunde generationen håller släkten samman. Det blir rejäla stålar även för dem som bara äger en procent eller mindre. Mest av allt fruktar Bonniers möjligen att tvingas till börsnotering och därmed en pekuniär utsatthet, presumtiv maktförskjutning. Den blottade strupen är patriarker ovana vid, såvitt den inte demonstreras av ett lägligt offer. Men det är långt kvar till den kritiska punkten.

Trots felsatsningar gårdet någorlunda bra för ”Firman”, vilket är huvudtiteln på Bernt Hermeles bok om denna lilla nations mediedominant. Ibland faller de bägge Bonniers-analytikerna varandra i talet: liknande skvaller, liknande bilder, liknande slutsatser. Mera hårdfakta och statistik hos Hermele, mera juridik och lite roligare språk och associationer hos af Kleen. Deras böcker kompletterar varandra, låt vara att de stundom tycks använt samma källor.

Vad Hermele särskilt tillför är den långa judiska historien, resande och hemlösa människor som inte riktigt blir accepterade, hur Gutkind Hirschel (1778-1862) byter namn till Gerhard Bonnier. Och hur den svenska socialdemokratins (och övriga vänsterns får tilläggas) misstro mot makten hos Bonniers ibland landar i en åtminstone antydd antisemitism. Som vore mediemakten en fråga om etnicitet eller religiös tillhörighet!

Istället föratt utmana Bonniers valde faktiskt arbetarrörelsen att ge upp de publicistiska ambitionerna, opinionsbildningen. Rörelsen ignorerade Arbetet och Aftonbladet. Den senare fick norska och ideologiskt blanka ägare, den förra förföll med ägarnas goda minne. I ett historiskt ljus kan just det faktiskt vara värre än traditionsmättad patriarkalism: att centralvärme och hemtjänst, ljusa lägenheter och mexitegelvillor, bilar och semesterresor för alla verkade betyda mera för socialdemokraterna och LO än varje försök att bli en levande kraft på politikens, konstens, intellektualitetens och demokratins domäner.

Bonniers och deras lössläppta män har i varje fall inte varit ljumma gentemot framgångspotentialen och det indirekta inflytandet över det allmänna samtalet i Sverige.