Brevskrivandet som flyktväg

”Brevboken”. Vilken underbar titel. Löftet till läsaren finns där redan innan man hunnit öppna den här romanen. Brevromanerna var litteraturhistoriskt bland de första som skrevs för en publik. I lugn och ro kan man följa de skrivandes filosoferande, rapporter från en vardag.

”Brevboken” skildrar en brevväxling mellan två personer - en från början ung man, Volodenka, och en ung kvinna, Sasjenka - där hon i en inledningsvis lättsam förälskelse skriver så våghalsigt och galet som man bara kan göra till den man vet förstår en och älskar allt. Och på något plan är början också en skapelseberättelse. Från de gamla idéerna om att i begynnelsen fanns ordet, eller om det nu var den stora smällen, över till bilden av en vattenmelon: ”Och vi var fröna i den. ... Modermelonen sprack. Fröna spreds åt olika håll och bildade groddar.” En av groddarna blir ett träd, en annan ett minne hos en flicka, den tredje blev en ung man: ”Enligt druidernas horoskop var han Morot.”

Breven varvas mellan de bägge. När kriget bryter ut skickas han till fronten. Han upptäcker nya ting om sig själv, om världen. All misär, all sjukdom, allt våld, all död gestaltas i breven hem till henne. Som läsare uppfattar man snart att han skriver för sig själv, för att förstå vad han upplever, för att i någon mån behålla sitt förstånd under en upplösningens tid.

För hennes del tar en vardag så småningom överhand: äktenskap, barn, relationer, arbete. I breven avslöjas hennes ensamhet – även om hon lever med någon är det bara i breven hon har möjlighet att vara sitt verkliga jag, så som man är det, okonstlat, med någon man känner sedan lång tid tillbaka.

För bägge blir orden och skrivandet en reträttplats, en flyktväg, en Noas ark, fast inte av timmer, som Volodenka skriver. Breven rör sig genom tid och rum, så som text har möjlighet att göra, själva romanen i sig är en lek med det som är textens förmåga att förbli kvar.

Jag vill dock inte säga att det här är en stor passionshistoria, den stora kärleksromanen – även om sådant antytts i presentationen av boken. Men det vackra språket och de varma, lite humorfyllda, ibland outsägligt sorgliga, bilderna otroligt vidgande för läsarens egna tankevärldar. Läsningen går långsamt och när jag slår ihop boken känner jag att jag kan öppna den här boken och läsa den igen och igen – och varje gång kommer den att ge något nytt.