Cecilia Davidsson väljer vanligheten
Det är Sara som är huvudperson i Cecilia Davidssons nya roman ”Detta ska passera” och det är hon som berättar sin historia. Eller snarare sina historier. Mycket av det hon berättar är så vanligt så att det nästan verkar iscensatt som ”berättelsen om ett vanligt liv”. Det är upplevelserna som aupair med längtande pojkvän på skranglig telefonlinje hem till Sverige. Det är väninnor som man tappar kontakten med, begravningar av föräldrar. Det är gräl, omöjligheten att nå fram med efterföljande skilsmässa och andra kriser.
Cecilia Davidsson leker i ”Detta ska passera” med bruten kronologi. Läsaren får bara vaga ledtrådar till när i tiden som berättelsen utspelar sig. Är det nu? Eller är det återblickar? Det gör att berättelsen liksom svävar lite utan fasta konturer, men egentligen har det ingen faktiskt betydelse, för tiden är inte viktig, det är mötena och relationerna som är det viktiga.
Samtidigt kommer med berättelsens gång ett slags aning om att Sara kanske inte är en helt pålitlig berättare. Ibland är det nog lite värre än vad hon vill framställa det som. Det är som att Cecilia Davidsson låter läsaren vara den där klasskamraten som Sara träffar av en slump på stan efter 20 år och svarar ”jamen det är bara bra allting”.
Cecilia Davidsson är framför allt känd som en riktigt skicklig novellist och hon har den där förmågan att med knivskarp blick fånga ett ögonblick i bara ett par ord. Vissa av kapitlen i ”Detta ska passera” skulle också kunna fungera som fristående noveller. Cecilia Davidsson har också en förmåga att sätta fingret på slumpens betydelse. Eller snarare ställa frågan om möjligheten att välja har någon betydelse alls. Hade det egentligen spelat någon roll om det där brevet som aldrig blev läst brevet hade blivit läst? Eller hade det slutat som det slutade ändå?
”Kanske kommer Cecilia Davidsson åt en öm punkt i mig genom skildringen av Sara? ”Så vill jag inte vara!”
Det finns ett vemod i ”Detta ska passera” som jag tycker om och som känns mycket skandinaviskt. Det känns som hemma. Tryggt. Samtidigt finns det ett slags uppgivenhet och undfallenhet i Saras sätt att ta sig an livet som jag tycker mindre om och som jag värjer mig emot; ett stålsättande inför livet om verkar ”drabba” henne utan att hon verkar kunna göra så mycket åt det.
Kanske kommer Cecilia Davidsson åt en öm punkt i mig genom skildringen av Sara? ”Så vill jag inte vara! Jag vill inte vara uppgiven inför livet!” Ja, Cecilia Davidsson kommer åt något där. Det gör ont att läsa. Kan man ”göra något” av sitt liv, eller orkar man bara låta det passera? Eller har man ens en valmöjlighet?
