Christer Nylander: Christer Nylander: ”Politik handlar numera alldeles för mycket om yta, kortsiktighet och maktspel, medan djup, långsiktighet och värderingar väger för lätt.”

Kapitlet om ”Rickard III” innehöll en bild som jag burit med mig sedan dess. Det är en bild av maktens obarmhärtiga logik. Om hur man måste fortsätta ta steg framåt och uppåt på maktens trappa tills man är framme vid det steg som är det sista, det som innebär att man störtar ner om man tar ett steg till.

Varje steg uppåt kräver att du undanröjer de som står framför. Och du måste samtidigt hindra de som kommer bakifrån, de som ständigt försöker ta sig förbi. De drivs ju ständigt framåt och uppåt av samma mekaniska rörelse som du, med samma behov av att knuffa bort den som är framför och ovanför. Nu är det din tur att falla.

I ”Macbeth” visas sedan i blixtbelysning hur man bara får mer och mer blod att dölja när man försöker tvätta bort det blod man fick på händerna efter förra trappsteget.

Denna sommar har jag ägnat lite tid åt att fundera kring hur politikens villkor påverkat mig som människa. Då dök Kotts bok upp i tanken.

Vår tid är helt olik Shakespeares. Svensk politik kan naturligtvis inte jämföras med intriger i engelska slott. Men det som gjort att Shakespeare överlever sekel efter sekel är att det finns något djupt allmänmänskligt i pjäserna. Han berättar något om den mänskliga naturen som gör texterna relevanta också i vår tid.

Så jag ställde mig frågan om Shakespeare håller upp en spegel också för mig, också för min tid och min scen? Har jag klättrat den trappa som beskrivs i ”Rickard III”? Ständigt högre och högre upp tills den dag då…

Jag har varit politiker länge. Jag är numera riksdagsledamot och ordförande i riksdagens kulturutskott. Jag hade naturligtvis inte kommit dit eller kunnat påverka politiken på den nivån utan att spela någon version av det politiska maktspelet. Ibland har spelet sannolikt tagit för stort utrymme i mina tankar. Ibland har kort sikt gått före lång. Ibland har yta prioriterats för djup. Så ja, jag får nog anses skyldig.

Men kanske är just en sådan övning i att se sig själv utifrån ett sätt för politiker att så gott det går försöka skydda sig från att reduceras till att enbart vara ett offer för Shakespeares mekaniska makttrappa.

Ett annat sätt att skydda sig är förmodligen att vara mycket noga med varför man är aktiv i politiken. Att formulera sitt eget tydliga varför. För den riktigt läskiga känslan vid läsning av ”Rickard III” och ”Macbeth” uppstår ju faktiskt när man funderar över varför Richard III och Macbeth gör som de gör. Vilken är egentligen deras drivkraft förutom att få och behålla makt? Har de någon?

Jag tycker att politik numera handlar alldeles för mycket om yta, kortsiktighet och maktspel, medan djup, långsiktighet och värderingar väger för lätt. Vi är många skyldiga. Politiker, media, debattörer, väljare. I Sverige och i många andra länder.

Hur det ser ut, hur det uppfattas, hur man positionerar sig, vilken signal som skickas och hur bilden blev, har blivit viktigare än vad som är och vad som behövs. Varför skulle annars en av de största politiska nyheterna i sommar handla om att två partiledare ätit lunch ihop och att det var köttbullar på menyn?

Det kan vara hög tid att påminna om att utan resonemang, eftertanke och det djupare (ibland tråkiga) samtalet hade vi inte nått de framgångar vi idag tar för självklara. Med ytlighet, kortsiktighet och populism byggs inte förmåga att ta tag i de problem vi gemensamt står inför.

Varje politiker måste förvisso ständigt balansera yta och djup, värdering och makt. Kort och lång sikt måste vägas mot varandra. Man måste ju ha väljares stöd för att kunna påverka. Man måste kunna det politiska spelet för att kunna förändra. Man måste kanske ibland också vara kortsiktigt cynisk för att vinna viktiga långsiktiga segrar.

Men snart kommer nästa utspel. Nästa opinionsmätning. Nästa val. Nästa trappsteg. Sen kommer nästa.

Dagarna fylls av arbete, nätterna fylls av tankar, helgerna av ännu mer jobb. Och så glömmer man plötsligt varför man en gång ställde sig vid det där nedersta trappsteget.

Politiker, enskilt och tillsammans, behöver kanske skapa sig återkommande Hamlet-moments. Tid, utrymme, frihet och förmåga att i eftertankens kranka blekhet fundera kring sin roll, sitt agerande och varför man sysslar med politik.

Shakespeares Rickard III och Macbeth är inte en bruksanvisning för hur man bör vara som politiker. Det är en varning för hur man kan bli om man inte oftare skapar sig tid att öppet och ärligt betrakta sig själv och sitt uppdrag utifrån Hamlets självreflekterande position.