Dagboken: Anaïs Nin

Kultur Artikeln publicerades

"Författarens uppgift är inte att säga det som vi alla kan säga, utan att säga det som vi inte kan säga."

Om vi tar det citatet av Anaïs Nin och länkar samman det med ytterligare ett av hennes många tankekorn "Minnet är en stor förrädare" så kommer vi fram till den enda rimliga syssla som med logisk konsekvens följer på yttrandena: dagboksskriverier. Och skriva dagbok gjorde hon, den berömda, ja, famösa fransk-amerikanska Nin, vars öppenhjärtiga och skandalomsusade dagböcker periodvis varit rena kioskvältarna.

Att man framför allt förknippar Nins namn med sex beror väl främst på hennes berömda erotiska noveller i framför allt samlingen "Venusdeltat", och visst är även hennes enorma mängd dagboksanteckningar skrivandet från 11 års ålder till sin död 1977 täcker sju volymer (i urval) fylld av sensualism (vad annat vore att vänta av en äventyrlig och vacker kvinna som i 20- och 30-talets Paris väljer att hänga runt med "gangsterförfattarna" och allt annat än moralväktarna Henry Miller och Lawrence Durrell?), men inte alls i den omfattning man skulle kunna tro.



Nins dagböckeroch särskilt de två band som täcker åren 1931 till 1939 präglas framför allt av hennes inträngande skildringar av konstnärskretsarna i Paris, och här framträder inte i första hand en faunisk älskarinna, utan en stilistiskt fullfjädrad skriftställare och skarpögd kvinna med psykoanalytisk skärpa. Här får vi djuplodande och närmast plågsamt intima inblickar i en människas ständiga försök att definiera sig själv mitt i livets kaotiska virvlar, och allt detta mot fonden av stringent tecknade tidsporträtt av Paris och New Yorks societet och dynamiska bohemvärld. Paris är "byggt för att vara en evighet, och New York bara för nuet", låter det i en dagboksanteckning sommaren 1935, åter hemkommen till Frankrike efter en kort transatlantisk sejour.



Att läsa Ninsdagböcker är att följa en människas hela liv inifrån, med allt vad det innebär av detaljerade personporträtt och en ofta brutal själviakttagelse.

Från att under de tidigaste åren se dagboken som en "sjukdom" och "tröst", skriver hon senare mer "för nöjet att beskriva andra, av överflöd". Och Nin, denna "förtjusande väninna med det japanska utseendet" (Sylvia Beach) må ha haft ett trassligt liv, och samtals-terapeuterna många, men efter att ha läst hennes dagböcker är det alldeles uppenbart att det snarare är hon som klockrent lyckas tränga in i och analysera sina analytiker, och i en värld av män trotsigt utforska och ta för sig av den moderna världen.

I slutändan är det ändå hennes melankoli och fatalism som berör; hennes sansade betraktelser i en omgivning genomsyrad av politiska våldsamheter och tröttsamma konstnärliga extravaganser.

Som i följande lilla anmärkning dagen efter tyskarnas invasion av Polen i september 1939:

"Krig förklarat. Ingenting kvar utom att mänskligt ta sin del i villfarelsen och världens lidande."