Dansaren sadlar om till lastbilschaufför

Kultur
Foto:

Daniel Staley utbildade sig till skådespelare och dansare. För att försörja sig fick han jobba extra som dramalärare. Nu vill han ta lastbilskörkort. Identiteten sitter inte längre i yrkesvalet. Reporter Emilia Söelund har träffat honom, och även mött en forskare och AF Kultur för att ta reda på mer om kulturarbetarnas situation.

Artikeln publicerades 13 december 2012.

-Jag har tänkt mycket på det där. Jag är inte en dansare eller en skådespelare eller en lastbilschaufför. Jag är en person. Det där med att identiteten sitter i yrket, det är bara en mental hittepå. Jag vill inte längre kalla mig för det jag gör, säger Daniel Staley.

För att komma till den insikten har han gått en lång väg. Som så många andra talanger drömde Daniel Staley om att bli skådespelare. Han gick på scenskolan i England och var redan från början intresserad av fysisk teater, en teaterform som ligger nära dansen.

Efter examen år 2000 flyttade han hem till Sverige igen, där han ganska snart insåg att han skulle behöva ytterligare ett jobb för sin försörjning. Han valde något som låg nära det han egentligen ville syssla med. Det blev en deltidanställning som dramapedagog på en skola för elever med funktionshinder i Lund. Vid sidan om undervisningen tog han uppdrag som skådespelare och dansare.

-I början tyckte jag att det var perfekt med 50 procent. Då kunde jag göra annat vid sidan om. Men med tiden blev jag allt mera intresserad av pedagogiken.

I tio år kombinerade han lärarjobbet med skådespelare- och dansuppdrag. Sedan började livet förändras. Han köpte hus, vilket krävde en stabilare inkomst. Han kände sig också färdig med arbetet som lärare.

-Tidigare har jag aldrig känt någon stark oro, men när jag köpte hus insåg jag att pengar kunde bli en stressfaktor. Tidigare kunde jag leva billigt i min lägenhet i Malmö.

Arbetet med huset fick honom också att börja fundera på en annan typ av yrke.

-Jag älskar att dansa, men jag tycker om det konkreta med att renovera ett hus. Du fogar en vägg och sedan är det klart. Det samma gäller arbetet som lastbilschaufför. Du kör ut en vara och sedan är det klart.

Idén till att bli just lastbilschaufför fick han av en kompis som själv kombinerade kulturarbete med ett jobb som chaufför. Hon berättade att jobbet var fritt och flexibelt. När Daniel Staley körde dansgruppen Memory Wax turnébuss märkte han att han trivdes bakom ratten.

Nu betalar AF Kultur hans praktik som lastbilschaufför och han hoppas att bli uttagen till att även få körkortet betalt.

-Det hade varit skönt med stabil inkomst, även om det så klart också kan vara svårt att få jobb som lastbilschaufför. Men det skulle ändå inte vara en lika påfrestande och stressande arbetslöshet som att inte få göra det man brinner för.

Tycker du att det är fel att branschen ser ut som den gör? Att det är så svårt att försörja sig som skådespelare?
-Inte mera fel än andra saker som man inte kan försörja sig på. Jag tycker man borde få en medborgarlön. Men jag är inte bitter över att jag inte kan försörja mig på det jag brinner för. Jag är tacksam för att jag har något i livet som jag känner så här mycket för. Det andra är ett lyxproblem.

Daniel Staley tror inte heller att det nya yrket hindrar honom från att fortsätta dansa och spela teater, men han tror att det kommer att ske i en annan form. Han kan tänka sig att arbeta ideellt eller att dansa bara för sin eget nöjes skull.

-Ibland åker jag till Köpenhamn och deltar i något som kallas frigörande dans. Det är fantastiskt kraftfullt. Alla som är där gör det för sin egen skull. Jag känner samma sak när jag spelar med min sambo hemma utan att någon hör eller ser.

Känner du att du har offrat mycket för att drömmen om att bli skådespelare?
-Jag känner inte jag har offrat så mycket. Jag hade inte velat göra något annorlunda. Den här insikten har kommit med tiden. Jag älskar att dansa, men i slutändan är det bara en egogrej vad det står på visitkortet.