De är större än kriget

Kultur

Vitryska journalisten Svetlana Aleksijevitjs verk "Kriget har inget kvinnligt ansikte" är ett oratorium med en mängd kvinnliga röster från Andra världskriget som har förblivit tysta. Tills nu. Kulturskribent och förläggare Mikael Nydahl drabbas av ett storslaget verk.

Artikeln publicerades 15 november 2012.

Den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj är född 1948, bosatt i Minsk. Under något år var hon fristadsförfattare i Göteborg. I dagarna är hon åter på besök i Sverige, med anledning av sin bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, som i höst utkommit på Ersatz förlag, i översättning av Kajsa Öberg Lindsten.

Boken handlar om kvinnorna som stred i Röda Armén under Andra världskriget. De var en miljon till antalet, ofta frivilligt mobiliserade, och de stred i alla truppslag, på alla fronter, under hela kriget. I Aleksijevitjs bok träder de fram en och en, namngiven, var och en med sin berättelse. Ibland är den flera sidor lång, ibland bara några rader.

De är inte en miljon, men de är fler än man orkar räkna. Nästan varenda en är outhärdlig. Många är mer än outhärdliga (det går inte att säga det annorlunda). Och nästan alla har varit oberättade ända fram till dess att Aleksijevitj lyssnat fram dem.

Med sitt flätverk avindividuella röster är boken mer ett oratorium än en historielektion. Med sin uppmärksamhet för de sinnliga detaljerna, för lukt- och syn- och hörselintryck; med sin dramatiska konkretion; med sitt sinne för både det lyriska och fasansfulla fungerar den mer som skönlitteratur brukar än som fackprosa. Själv kallar hon den för en dokumentärroman.

Det ger boken både dess fruktansvärda gestaltande styrka och dess relevans som krigshistoriskt dokument. Men på just den här punkten löper den också risk att missförstås, både till sin egenart och sin radikalitet. Boken är inte sprungen ur en allmän vilja att göra ”den stora historien” ”mer levande” genom att skildra ”den enskilda människans” öde (en dramaturgisk modell, på vars sentimentala föreställning om ”humanism” nästan hela vår egen berättelseindustri vilar). Den är sprungen ur en mer akut och handfast upplevelse av den tystnad som dessa kvinnors berättelser kvävdes i efter kriget – en tystnad bestående av lika delar repression, trauma och skam. Den är sprungen ur insikten att denna tystnad har att göra med att ”den stora historien” helt enkelt berättas på fel sätt. Och ur insikten att varken samhället eller människorna kan läka, så länge dessa berättelser förblir oberättade.

Den centrala frågan förAleksijevitj är därför hur man berättar på rätt sätt. Och följaktligen också – hur man lyssnar på rätt sätt. Ingetdera går utan kärlek. Själv är hon en det långsamma skrivandets och det tålmodiga lyssnandets mästare. Materialet till boken – otaliga timmar bandade intervjuer, resultatet av otaliga kilometers resande i det väldiga landet – är insamlat under slutet av sjuttio- och början av åttiotalet.

Det har då gått tre-fyra årtionden sedan krigsslutet. Författaren är jämngammal med freden, de hon intervjuar en generation äldre – ibland med knapp nöd, många var nästan barn ännu när de åkte till fronten. Stora delar av manuskriptet kunde inte publiceras då, och när det nu kommer ut på svenska har det gått tre–fyra årtionden till. Generationerna har växlat, Sovjetunionen finns inte längre. De yttre förutsättningarna för bokens tillkomst är viktiga när Aleksijevitjs skriver samtidshistoria.

Dokumenten lever, skriver hon i sin bok. Berättelserna fortsätter att förändras också efter det att de skrivits ner. Nya tider ställer nya frågor. När man är trettiofem ställer man andra frågor än när man är sextiofem. Och man får andra svar.

Tillsammans medAleksijevitjs andra böcker – om bland annat Afghanistankriget och Tjernobylkatastrofen – ingår ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” i det större projektet ”En utopis röster”.

Med sin tålmodighet, lyhördhet och stilistiska stränghet har hon redan visat att den enskilda människans berättelse, rätt avlyssnad, inte är ett komplement till ”den stora historien”. Den är den stora historien, eftersom människan ju lever sitt liv i ett komplicerat gränsland, där biografisk tid och historisk tid hela tiden läcker över i varandra. Hos Aleksijevitj är detta gränsland bara synligare än vi är vana vid. Närmare, smärtsammare, sannare. Och liksom de stora prosakonstnärerna skriver hon så enkelt att man aldrig riktigt begriper hur det går till – men när man lagt ifrån sig boken är världen en annan än när man öppnade den.