De inre ljudens krafter

Kultur
Foto:

Per Svensson och Leif Elggren lyssnar inåt och undersöker i sin nya utställning på Kristianstads konsthall hur vi låter. Vårt hjärta, vår puls, våra leder. Vernissage i morgon.

Artikeln publicerades 8 april 2011.

KRISTIANSTAD. Ljudkonst är en allt vanligare flora i konstens växtrike, men när Kristianstads konsthall låter ljudet höras på sin nya utställning sker det genom två konstnärer som båda länge – och på flera skilda sätt – har utforskat området. På Leif Elggrens och Per Svenssons cv finns såväl konserter i skilda konstellationer, som skivor, böcker, projekt, utställningar och performanceakter.

När de nu möts på konsthallen sker det med egna och gemensamma verk, ofta, men inte alltid, med ljudet som en väsentlig källa. Däremot alltid med ett undersökande perspektiv.

Per Svensson kan göra ett politiskt verk om makten och övervakningens roll, Leif Elggren presentera en svit med 40 teckningar, gjorda i en strävan att låta det undermedvetna föra pennan, ett slags autotecknande. Likväl. Undersökningar med en personlig och nyfiken blick.

Under gårdagens pressvisning var endast en del av utställningen klar. Det sprakknastrande brusaktiga ljud som är tänkt att strömma ut både inne i konsthallens lokal och ut mot innergården mellan museet och restaurangen (vilket i maj kan komma att överraska uteserveringens gäster) hördes det inget av. Verket heter ”Ventilation/El element 1”, vilket också är en innehållsförklaring.

– Jag har länge jobbat med olika typer av ventilationssystem. Genom att spela in de här osynliga ljuden som i stort sett alltid omger oss lyfts de också fram. Det är ett väldigt komplext ljud, säger Leif Elggren och ger en ljudande snabbversion.

I utställningens huvudverk, ”Silent room”, är det samma sak, fast istället för ventilationssystem och element riktas mikrofonerna in mot konstnärernas egna kroppar. Ensamma sitter de i ett totalt ljudisolerat rum på Chalmers Tekniska Högskola och lyssnar på sina inre röster. Ljuden bandas och har därefter behandlats av deras vän, den amerikanske forskaren Michael Esposito.

På konsthallen har en kopia av rummet byggts, performanceakten från Chalmers visas på en tv-skärm, väggarna har klätts med replokalsäggkartonger och på de fyra biostolarna vilar hörlurar.

– Det handlar om ljudets innersta väsen. Och väsen kan ju betyda både ljud och ande, säger Per Svensson, och menar att trots deras isolering under genomförandet fanns det en kommunikation, inåt, med varandra och utåt, med världen.

Esposito, en röstfenomenforskare som främst har fokuserat sig på att utvinna röster ur ljudande materia, säger sig ha funnit röster från döda människor i den ljudinspelning Elggren & Svensson gjorde inne i det tysta rummet. Intressant, anser Elggren om Espositos resultat, och säger att det här är frågor som konsten – och religionen – alltid intresserat sig för.

– Det finns också en tradition av att använda teknik för att lyssna på ljud vi annars inte uppfattar. Edison pysslade med sådant och hade en dröm om att den moderna tekniken skulle sätta oss i kontakt med den andra sidan.

Upplevelsen i det tysta rummet var speciell, säger de båda, att endast höra sin egen kropp. Hjärtat. Pulsen. Lederna. Kroppen som en behållare för ljud.

Framför Per Svenssons verk ”Orange Warning”, med stolar, lagböcker och monitorer inuti en stålbur och orange textade budskap på väggarna (ett exempel: ”Never follow leaders!”), resonerar han om makt och varför övervakning egentligen behövs. Och vad som inte går att övervaka.

– Det innersta, säger han, det innersta kan väl ingen komma åt.