De tre vinnarna i Helt magiskt

Kategori A (10-12 år):

”Det var inte meningen men…”

Det var inte meningen men jag råkade berätta lite för mycket. Det var inte meningen men du hade varit min bästis sedan 1:an. Det var inte meningen men jag tyckte du hade rätt att veta. Det var inte meningen men du hade berättat så många hemligheter för mig. Det var inte meningen men du trodde mig inte. Det var inte meningen men vi var själva i huset. Det var inte meningen men du triggade igång mig. Det var inte meningen men när jag såg tvivlet i ditt ansikte så kunde jag inte låta bli. Det var inte meningen men du bad mig visa. Det var inte meningen men jag ville göra vad du bad mig om. Det var inte meningen men jag försökte vara försiktig. Det var inte meningen men jag kunde inte kontrollera det. Det var inte meningen men jag var ju nybörjare. Det var inte meningen men jag försökte få dig att förstå att det fanns en ganska stor risk. Det var inte meningen men vad kunde gå fel? Det var inte meningen men hur skulle jag kunna veta vad som skulle hända? Det var inte meningen men nu vet du. Det var inte meningen men var det verkligen magi? För magi finns väl inte, eller?

Av: Kassandra Persson

Kategori B (13-15 år):

”Helt magiskt”

Jag vet inte vad som hände. Om det var ödet och meningen att det skulle ske eller om det bara hände. Det ändrar dock inte det faktum att jag är lycklig. Så extremt lycklig. Jag är glad att det hände, väldigt glad. Det är precis som en fantastisk och underbar saga, men den utspelar sig i min värld. Allt är bara overkligt.

Med blicken ner i marken går jag över skolgården. Trots att jag ökar takten för varje steg jag tar känns det fortfarande som att jag går i slow motion. Alla elever jag passerar ser åt mitt håll och jag känner deras blickar bränna i nacken. När jag äntligen når skolbyggnadens dörrar rycker jag upp dem, nästan så att det kan uppfattas som aggressivt. Jag och Jake har varit det enda människor pratat om i helgen eftersom vi var på en fest och började bråka. Med andra ord har vi varit det folk skvallrat om.

Det var inte meningen att han skulle bli så arg att han började skrika på mig. Det var inte heller meningen att hela festens befolkning skulle rikta sina blickar åt vårt håll, men det hände och det finns inget vi kan göra åt det. Det individerna på vår skola inte vet är vad som äger rum efter allt skrikande, när Jake lämnat lägenheten och sprungit ut på gatan och jag följt efter honom. Människorna i mina kretsar funkar så att de tror på allt de hör och på det lilla de ser av en lång händelse. Det är därför hela skolan tror att jag hatar Jake och att han hatar mig. Det de inte vet är att jag sprang efter honom och förklarade mig. Vårt bråk handlade egentligen inte om något speciellt. Jag sa bara att jag tyckt han betett sig konstigt på senaste tiden.

Tydligen var det ett känsligt ämne, men det förstod inte jag. Anledningen till att han betett sig underligt var inte för att det var något fel på mig som han ville undvika, snarare tvärtom. Han berättade att han hade känslor för mig, mitt hjärta stannade. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag tog försiktigt tag i hans mjuka hand. Det var mörkt ute, bortsett från gatlyktorna som lyste upp vår omgivning, och det luktade bensin från alla motorcyklar som passerade. Mörka skuggor bildades i hans ansikte på grund av lampan som lös ovanför oss. Han såg perfekt ut. Det svarta håret låg rufsigt på hans huvud och hans mörkgröna bomberjacka hängde slarvigt över hans axlar, den han bara slängt på sig när han rusat ut. Jakes läppar, svagt röda och absolut perfekta, och hans kristallblå ögon var precis som allt annat med honom felfritt. Jag tog ett steg närmare honom, kände hans andetag mot min hud vilket fick mig att rysa, ville så gärna kyssa honom men vågade inte. Istället svarade jag honom med en svag röst som sa att jag kände likadant.

Detta fick honom att radera det sista mellanrummet som fanns mellan våra läppar. Jag greppade tag i hans jacka och drog honom närmare mig, vägrade släppa taget om honom. Jakes händer flög upp till mina kinder och höll mig kvar hos honom. Smekte med tummarna över mina kindben. Det var fantastiskt. Helt perfekt. Hans mjuka läppar arbetade med mina och en pirrande känsla spred sig i magen. Jag ville aldrig dra ifrån.

Det är historien ingen känner till, förutom Jake och jag. Det är därför jag är nervös men samtidigt så glad att jag inte kan dölja leendet som spelar sig på mina läppar. Jag vandrar försiktigt genom korridoren, nästan smyger. Han står där, vid sitt skåp. Med sitt breda leende som blottar hans vita tandrad och de fylliga läpparna som jag så gärna vill kyssa igen. Han står och pratar med en av sina kompisar och jag överväger att vända om för att springa in på en ledig toalett och gömma mig där resten av dagen, men det gör jag inte. Jag går, så självsäkert jag kan, mot honom. Fruktar det ögonblick han kommer se åt mitt håll. Se mig. Jag undrar ifall han känner som mig, känner han också den pirrande känslan längst ner i magen när han ser på mig? Egentligen borde jag kanske inte vara så osäker i och med att han faktiskt sagt att han tycker om mig. Jag borde gå med huvudet högt och kanske krama honom. Tråkigt nog är det inte så jag fungerar, jag blir blyg och knäsvag. Tanken på att någon skulle ha känslor för mig känns så overklig, ömsesidig kärlek förekommer nästan bara i filmer. Att det dessutom är Jake som påstår sig ha känslor för mig, personen jag så länge tyckt om men aldrig trott det skulle bli något med. Killen som fått mig att känna mig så glad och självsäker under det halvår vi känt varandra. Det är något jag aldrig trodde skulle hända. Han har fått mig att göra saker jag aldrig trodde skulle ske, men framförallt har han fått mig att le oräkneligt många gånger. Så när han nu står två meter ifrån mig och vänder huvudet åt mitt håll och möter min blick är det som att all luft försvinner ur mina lungor och jag får svårt att andas. Min puls ökar drastiskt och jag kan känna hur hjärtat bankar i bröstet. Jag ska vara ärlig, jag är livrädd. För han betyder så mycket för mig och jag vill inte att han ska säga att han ångrar det som hände och därav krossa mitt hjärta. Det är förmodligen det värsta som kan hända men också något som skulle kunna inträffa.

Alla dessa känslor försvinner dock när han går fram till mig och lägger armarna om min midja och drar in mig i sin famn. Jag kramar tillbaka, lägger armarna om hans nacke.

“Jag har saknat dig Matt” viskar han mot min hals och får mig att le stort. Eleverna som förmodligen trott att vi var osams ger oss små blickar för att sedan kolla på varandra och fnissa. Alla ser, men i min värld är det bara vi. Två killar som står i en tom korridor i en tom skola och kramas.

“Jag har saknat dig också” viskar jag tillbaka och kramar om honom ännu hårdare. Han lättar på greppet om mig och lutar sig tillbaka för att kunna fånga min blick. Jag tycker normalt sett inte om mina gröna ögon men det är som att all osäkerhet försvinner när han ser in i dem. Sedan gör han det som jag verkligen inte förväntat mig. Han lutar sig mot mig och kysser mig ömt. Med en varsamhet och lekfullhet som jag aldrig tidigare upplevt. Den pirrande känslan kommer tillbaka i min mage och jag drar honom närmare. I hans sällskap känns all så simpelt, han får mig att känna mig lugn genom att ta bort all tyngd som ligger på mina axlar. Hans tumme stryker försiktigt och betryggande över min kind och trots att jag vet att det finns ett flertal personer som ser oss så är vi, i min värld, ensamma i skolkorridoren och kysser varandra. Det känns helt magiskt.

Av: Ina Andersson

Kategori C (16-19 år):

”Magiska helheten”

“Så typiskt! Såklart är han sen igen!’’ Säger jag högt till mig själv medan jag väntar utanför sommarstugan. Jag stirrar på min mobiltelefon medan jag suckar. En halv timme försenad. Inte ens något meddelande kom från honom, om att han kommer senare eller liknande. Jag stoppar långsamt ner telefonen i fickan igen medan jag tittar ner mot marken. Det är nog inte lönt att vänta längre, tänker jag för mig själv och börjar långsamt rulla mot skogen. Det är skakigt och jobbigt att rulla på den ojämna marken som är fylld med små stenar och pinnar. Det skulle ha varit lättare om han var här. Armarna orkar knappt rulla mig fram. Det är inte första gången han har varit sen. Men nu var det sista droppen...

Tankar om hur jobbigt livet är just nu sprider sig och gör att hela min kropp känns tyngre. Beställningarna som måste göras, jag är inte nöjd med tavlorna till utställningen och en massa annat. Jag känner hur blodet pumpar snabbare och min huvud värker, men jag fortsätter rulla framåt. Det är just vid dessa tillfällen jag saknar att kunna gå. Då kunde jag springa iväg från mina problem hur lätt som helst, men nu blir jag påmind varenda dag hur svag jag är. Jag känner mig så begränsad varje gång trappor står i vägen och även i det jag älskar att göra, att kunna måla… Jag känner mig fast. Instängd. Jag har hoppats på att han skulle kunnat hjälpa mig men tydligen har han viktigare saker för sig. Mina tankar verkar aldrig ta slut vid det här laget… Mina armar slutar att rulla fram hjulen och jag stannar ute vid kanten av kullen. Min blick fastnar ner vid marken och en brännande känsla växer i ögonen. Snart börjar tårarna falla. All press och stress rinner ur mig. Tankarna tar äntligen slut och jag tjuter ut i skogen, där ingen kommer höra mig eller se mig.

Efter ett tag börjar tårarna sluta att rinna och min blick börjar långsamt slita sig från marken. Det är då jag ser vad jag har missat; vinden blåser lätt mot mitt ansikte och torkar mina blöta kinder. Det är som om vinden smeker min kind långsamt… Känslan påminner mig om min mammas kärleksfulla smekningar. Jag hör fågelkvitter i närheten av mig som påminner mig om en änglakör. Rakt framför mig kan jag se hur Guds konstverk sprider sig på himlen. Solen rör sig långsamt ner under horisonten och himlen fylls med orangea och rosa färger. Att bara se en sådan vacker utsikt, känna den sköna svala vinden och lukten av blommor får alla mina problem att långsamt suddas ut. Jag tänker på min mamma, hennes mysiga doft, hennes kärleksfulla smekningar och de vackra orden hon sa till mig om att aldrig ge upp. Det är som om min själ har fått en underbar dusch. Himlen sträcker sig så brett att jag inte kan fånga allting med en blick. Det är detsamma med naturen. Hela naturen omringar mig, med den lugnande doften av olika växter. Jag kan inte bara fokusera på doften av någon enstaka blomma. Jag kan inte fokusera på bara en färg på himlen. Jag kan inte fokusera på bara en sorts fågelkvitter. Det är så många detaljer egentligen, men jag fokuserar inte på dem, utan på det hela. Min kropp fylls med en behaglig och underbar känsla. Jag vet inte hur länge jag stirrade ut i luften, men snart känner jag hur inspiration för att fixa och ordna mitt liv kommer tillbaka. Ett leende sprider sig på mina läppar. Vem kunde tänka sig? Att bara sitta här och stirra ut skulle få mig inse att jag fortfarande har hopp kvar. Att jag kan klara av vilket hinder som helst. Det känns alldeles… Magiskt.

På vägen tillbaka är det inte lika tungt. Hela min kropp känns så lätt, även rullstolen. När jag väl är framme vid stugan ser jag personen jag hade väntat på så länge.

“Där är du ju! Jag ber om ursäkt att jag var så sen men...’’

“Hämta mina penslar. Jag ska måla ute idag.’’ Jag avbryter honom så fort han börjar tala. Jag ser på hans ansikte hur förvånad han är och ännu ett leende sprider sig på mina läppar.

“Oroa dig inte, jag är inte arg på dig längre.’’ Han nickar medan hans ögon visar en sorts lättnad. Det är då jag märker hur jag inte känner mig lika stel som innan. En liten suck lämnar mina läppar medan jag långsamt tittar upp. Hela min kropp känns så avslappnad… All tyngd jag har burit på under denna sommar sköljdes iväg så enkelt. Nu vill jag dela med mig av denna magi jag kände och få andra att också kunna känna lycka precis som jag…

För den äkta magin kan vi alltid hitta inom oss själva, även om vi ibland tappar bort oss själva… Det finns alltid hopp.