De var vanliga människor

Kultur

Majs kinder är feberröda, håret rufsigt och ögonen blanka. Det är inte roligt att vara sjuk när man är två år gammal.

Artikeln publicerades 28 januari 2011.Gert Germeraad hämtar vatten, breder smörgåsar, visar Pingu på mobiltelefonen. Till slut somnar hon med huvudet mot hans bröst.

När tystnaden breder ut sig i ateljén börjar Gert Germeraad berätta om sin konst. Det är allvarliga ämnen han tar upp. Rasbiologi, främlingsfientlighet, Nazitysklands kategorisering av människor. Individer som hamnar i kläm när samhällets institutioner missbrukar sin makt.


Det hela börjademed ett besök i Gestapos arkiv. Gert Germeraad tittade på porträtten. Svartvita bilder på människor som tittar allvarligt in i kameran. Många av dem skickades till koncentrationsläger.

– Jag triggas av orättvisan. Det här är helt vanliga människor som befinner sig på fel på plats, vid fel tidspunkt. Det är skrämmande och det berör mig. Jag ville göra något med den känslan.

Han tar fram ett häfte och läser högt:

– "Den polske lantarbetaren Wladyslaw Kokoszka (Kovovska) registrerades av identifikationsavdelningen vid Gestapo Wien den 5.2.1941 på grund av "flykt undan arbete".

– När man bara ser en bild och en liten text på det här sättet blir det totalt absurt. Den här mannen kategoriserades som kriminell, han ville ju inte arbeta. Och så var han invandrare också. I fantasin försöker jag föreställa mig vilket liv den här personen hade och vad som hände med honom, säger Gert Germeraad.

Konstnären bestämde sig för att avporträttera några av människorna han hittade i arkiven. Det blev en rad byster, skulpterade i naturlig storlek, som tillsammans bildade utställningen "Depicting criminals" som bland annat har visats på Galleri Neon i Brösarp.


När Gert Germeraadfick frågan om han ville ställa ut sina verk i Kristianstads konsthall verkade rummet för stort. Han bestämde sig för att komplettera utställningen med ytterligare ett projekt.

Den här gången ville han titta på den rasbiologiska forskning som Sverige en gång var världsledande på. Gert Germeraad åkte till Uppsala och besökte arkiven hos Statens institut för rasbiologi. Han kopierade mer än hundra bilder på personer som hade blivit fotograferade som representanter för olika rastyper.

– Syftet med att kategorisera människor var att bevara den rena svenska rasen. Svenska folkets uppmuntrades att bara gifta sig med rena svenskar. Raser skulle inte blandas. Man mätte bland annat skallar, eftersom de som hade en kortare skalle ansågs befinna sig på en lägre utvecklingsnivå.

Det är inte en slump att Gert Germeraad vill uppmärksamma den delen av den svenska historien just nu. Han har följt Sverigedemokraternas framgångar och är skrämd av hur klimatet har förändrats både i Sverige och i hemlandet Holland.

– Jag vill visa vad som har hänt och påminna om att det kan hända igen. Ett främlingsfientligt parti har fått mellan tio och tjugo procent av rösterna i det här området. Muslimer är en mycket utsatt grupp som har gjorts till syndabock för allt som är fel i samhället. Jag tycker att en konstnär ska ta upp sådana här saker.

Att han själv har flyttat till Sverige från Holland och därmed till viss del kan studera det svenska samhället utifrån tror han inte har haft så stor betydelse för engagemanget.

– Vi har sett den samma utvecklingen i Holland. Faktum är att tongångarna är mycket snällare och lugnare i Sverige. Den holländska debatten är mycket hård.

Längs väggen i ateljén hänger en serie svarta-vita abstrakta kolteckningar. En teknik som han inte har använt sig av i mer än tio år.

– Jag har ägnat mig åt skulpturer i många år nu och har inte tillåtit mig den här typen att fritt skapande. Nu blev jag uppmuntrad att försöka och det har varit en mycket spännande process.


Efter utställningeni konsthallen är det nya projekt som väntar.

– Jag är inte färdig med det här ämnet än utan känner mig driven att fortsätta. Det har sagts att de här personerna på något sätt får en sorts upprättelse när jag porträtterar dem, men för mig handlar det mer om att begripa. Att komma nära. Mitt nästa steg blir att göra skulpturer av barn. Jag har hittat en bok med bilder på tusentals barn som skickades från Paris till Auschwitz...

Han tystnar och stryker med handen över sin flickas arm. Sedan säger han tyst.

– Att tänka sig att någon bara kommer och tar ett barn. Den tanken är står man inte ut med.