Debutant i hamn

Det kryllar av representanter för samtidens prestigeyrken i Sanna Hartnors debutbok ”Hamnen”. Här är arkitekten och copywritern, mäklaren och personalchefen, projektledaren och stadsplaneraren. Här i hamnen härskar 2000-talets (små)borgerliga medelklass oinskränkt. Här är köksön lika obligatorisk som rostfritt stål och en liten hamn för fritidsbåtar. Och stora fria ytor släta som kinder.

Det skandinaviskt blonda skall väcka associationer till Arktis och dess glaciärer. De öppna planlösningarna skall signalera transparens. För i dessa centralprojekterade bostadsområden har man rent mjöl i påsen. Inget att dölja, inget att gömma i de bokhyllor som det ändå inte planerats för. Men drömma går ju.

Och drömmer gör de, arketyperna i Hartnors diktbok. Mest kanske om det befintliga som exploateras i varje livsstilsmagasin, men också om det andra, ännu ej gestaltade. De kan påminna om pionjärer i främmande land, låt vara att de har sitt på det torra. De kan verka vara (själv)belåtna med befintligheten, men vill samtidigt – de maktfulla strukturplanerna och smakdomarna till trots – vara med och staka ut riktningen och påverka verklighetsbeskrivningen, om så bara via bostadsrättsföreningens styrelse.

Invånarna kan i likhet med husen och havet – och alla de material vi består av – framstå som ett slags främlingar även för sig själva. Välmåendet och bostandarden utesluter inte existentiella frågeställningar och till debutantens tillgångar hör onekligen oviljan att fördöma. Hon skriver tillgänglig och rolig poesi, underskruvat ironisk och milt satirisk, men sätter sig sällan på höga hästar.

Istället för det mera förutsägbara underifrånperspektivet och avståndstagandet väljer Hartnor att betrakta samtiden och dess våta fantasier snett från sidan, med ett klarnat leende och inlevelsefullt sinnelag. Som hade också hon kunnat falla för mäklaren och havsutsikten och slagit till på en lägenhet just i den textens hamn som händelsevis minner om vad som i Malmö en gång hette Bo01.

Å andra sidan präglas versens relativa enkelhet, det nästan pratiga drag som initialt kan föra tanken till Lina Ekdahl eller Bob Hansson, av en rytmisk medvetenhet och ett bromsande av flödet som tyder på en större litterär och intellektuell exakthet. Och till skillnad från en Greider eller Raattamaa predikar den 86-födda inte.

Sanna Hartnor har skrivit en fantastisk bok där stilen och formen är kongenial med det lika lätt burna som skarpt redovisade civilisationskritiska innehållet. Vilka debutantpriser får hon inte?